pas, och hela förändringen sålunda utgöra ett gyckelspel. Justitiestatsministern frih. De Geer förklarade, att om det gält rättighet för fremmande trosbekännare att, utan något afseende på deras trösbekännelse, söka alla statens tjenster, han skulle hyst betänkligheter mot ett sådant förslag. Grundlagens bestämmelse, att befordringar böra ske efter skicklighet och förtjenst, ansåg h. ex. böra tagas i sin vidsträcktaste bemärkelse, och den lemnade då åt konungen rätt och gjorde det för honom till en pligt att taga i betraktande huruvida en persons trosbekännelse gjorde honom mer eller mindre lämplig till bestridande af en befattning, på samma sätt som afseende måste fästas vid många andra egenskaper, hvilka icke heller uppräknades af grundlagen, såsom redlighet, personligt anseende m. m. Då emellertid det nu förevarande förslaget icke inskränkte denna konungens enligt 28:de reg.-formen medgifna rätt att pröfva personers lämplighet för tjenstebefattningar, och det ej kunde ifrågakomma att befordra en mosaisk trosbekännare endast derför att han tillhörde denna trosbekännelse, kunde han icke se någon våda i att antaga föreliggande ändringsförslag, ehuru han för sin del önskat några inskränkningar. Emellertid hvilade det nu gällande förbudet på ohållbar grund, hvarsöre han önskade se det uteslutet ur grundlagen. Efter slutad diskussion antog kammaren med 93 röster mot 18 konstitutionsutskottets nämnda förslag. I andra kammaren uppträdde, vid föredragning af denna fråga, först hr Dahm med hemställan derom, att det måtte medgifvas att under diskussionen i sammanhang med den föreslagna förändringen af 24:de 5 regeringsformen yttra sig om den 26:te S riksdagsordningen. Sedan denna hemställan blifvit bisallen, öppnades debatten om sjelfva saken af hr V. Rydberg, hvilken sade sig icke kunna anföra några nya argumenter till stöd för de ifrågasatta förändringarne, enär frågan om deras rättmätighet blifvit löst både teoretiskt af de utmärktaste vetenskapsmän och praktiskt af de civiliserade folkens rättsmedvetande, sådant detta uppenbarat sig i deras lagstiftning. Det vore önskligt, att ett vid dylika frågors behandling ofta hördt argument åtminstone under den nu förestående debatten icke framdroges, det argumentet nemligen, att fördomar mot reformen existerade i den ena eller andra valkretsen, den ena eller andra bygden. Representationen hade ej rättighet att visa dylika fördomar något undseende, ty den skulle då lemna ur sigte sin moraliska värdighet, äfvensom sitt syftemål, som vore att vid lagstiftningen söka befrämja, ej motarbeta kulturen. Valmännens rätt inskränkte: sig till att till sina ombud vid riksdagen utse dem, för hvilka de hade förtroende, derefter vidtog den valdes rätt att oberoende af alla slags påtryckningar vid utöfvande ar sitt kall följa. allenast sin personliga öfvertygelse. De grundlagsparagrafer, hvilkas förändring nu vore i fråga, hvilade, i sin närvarande lydelse, på bekännelsetvångets grundsats. Det gälde nu att bestämma sig, huruvida grundlagen fortfarande skulle vara solidarisk med denna grundsats eller med bekännelsefrihetens. Ett vacklande mellan dessa båda grundsatser vore omöjligt. Den, som ansåge tvånget nyttigt, handlade ej konseqvent, om han ej fullföljde sin öfvertygelse ända derhän att yrka fängelse och landsflykt för fremmande trosbekännare, sedan det af en from prelat förordade lindriga trycket visat sig vara alldeles vanmäktigt till att upprätthålla det sken, som kallas bekännelseenhet. Bekännelsetvänget vore emellertid i ett döende tillstånd och vore omöjligt att upprätthålla detta tvång, som i alla tider besudlat den sanna kristendomen och detta till en grad, att, enligt hvad talarens egen erfarenhet bevittnat, många judar t. ex. funnes, som i barndomen känt sig dragna till kristendomen, sådan den uppenbarat sig i evangelierna, men bortstötta från den kristendom som uppenbarat sig i historien. De grundlagsparagrafer, hvarom här vore fråga, utgjorde i sitt nuvarande skick ett lockbete, ämnadt att förmå olika tänkande att öfvergifva sin tro, ctt sträfvande, som vore svenska folket ovärdigt. Här förefunnes nu ett tillfälle för representatioren att gifva en gärd åt kristendomen, och talaren hoppades, att dagen skulle blifva till en segrens, ej ett nederlagets dag för den kristna belännelsefriheten. Hr Rundgren sade sig i denna fråga uppträda icke utan fruktan, om också utan bäfvan, vetande, att i det upplysta tänkesättet i landet låge en påtryckning just i de föreslagna förändringarnes syfte. Han sökte dock visa, att han ej stod ensum om sin åsigt. att förslaget ej vore antagligt, och åberopade åtskilliga yttranden trån en sida, notsatt den, han tillhörde, som vid 1867 års riksdag blifvit afgifna och som antydde, att öfvertygelsen om förslagets lämplighet då icke varit klar inom andra kammaren. Att emellertid nu många finnas, som önska förlagets antagande med alla dess brister och oakadt de betänkliga förhållanden, det innebär, beisade, att äfven det upplysta tänkesättet kan vileledas. Talaren ingick härester i vederläggning f åtskilliga bland de skäl, som blifvit anförda för eformen. Mot påståendet, att staten ej hade råd tt undvara de andliga krafter, som funnes hos de rämmande trosbekännarne i landet, invändes, att etsamma ej kunde anses mycket betyda i en tid, å man arbetar på att allt mer sch mer inskränka mbetsmännens antal. Den vigt, som blifvit lagd id nödvändigheten att följa toleransens grundsats, ore tvifvelaktig, ty vore verkligen toleransen en ådan stark ide, att den förtjenade att lefva för? tår den ej snarare i allmänna medvetandet på ränsen af hvad man kallar likgiltighet? Hvad man honämnor fördamar hÄna falls 249.