när Vi gingo från kyrkan, huru han blickade på de arma bönderna! Det såg ut för mina gamla ögon, som om han i tankarne vandrat fram öfver deras hufvuden. — Men icke ha de väl kommit hit blott för att se på honom och låta sig ses af honom — hade Karin invändt — och jag säger ännu en gång, hvad kunna de väl vilja, ty så länge fogden vistas inom klostrets murar, lära de icke hafva någon makt med honom... Jag menar, att något annat är på färde, kanske går striden här mellan herr Carl Knutsson och herr Erik, kanske... I detta ögonblick öppnades dörren, och abbedissan inträdde. Men den oro, som fattat Karin vid tanken på hvad som kunde hafva timat derute i verlden, medan hon suttit liksom i fängelse, tvang henne att, sedan den vederbörliga morgonhelsningen var gjord, bestorma abbedissan med frågor. ? — Föga känner jag — svarade abbedissan med ett fromt leende — hvad som sker och händer derute i verlden; blott det vet jag, att du snart lärer komma dit ut, barn... Din fader kommer till Wadstena i dag — tillade hon med ens alklippande alla onödiga och tidsödande frågor — din fader, herr Carl Ormsson, kommer till klostret i dag. Han hade sitt bud bär i går, och han beder mig tala till dig i ett ärende, som han sjelf någon gång tillförene talat till dig om, men då åätt sådant svar af dig, att han nu önskar, det ag måtte göra ditt sinne mjukt och bereda dig på hvad som dock måste ske. Karin blef med ens hvit om kind, och oron i hennes stora djupblå öga slog öfver i ett uttryck u okuflig sorg. — Nej, nej, säg icke så, fromma moder — itropade hon med sammanknäppta händer och ned en ångest i ton och min, som till och med sjorde intryck på abbedissan — använd hellre eder örmåga att öfvertala på min fader... jag kan icke, !