niskans frihet att i sin tro och i sitt förhållaude till Gud och i sin bekännelse följa hvad samvetet och den eqna ofvertygelsen bjuder. Denna frihet, denna rättighet är väl den heligaste, den mest oförytterliga af alla. Den står ock öfver eller borde åtminstone-stå öfver alla lagbud, ty det högsta budordet är: att mån måste mer lyda Gud än menniskor; hvaraf åter följer att den, som finner menniskobud stridande mot Guds bud, frågar efter de förra intet. Alla menniskostadgar, genom hvilka man söker insnöra menniskans religiösa lit och hennes tro i stelnade former, tjena således till intet. Förbudet i 28:de R. F. för konungen att till civile tjenster och till domareembeten nämna andra än dem, som bekänna den rena evangeliska läran, är ett försök tlll dylikt tvång, som hvarken är nödigt eller nyttigt, ja — som är orättvist till sin grund och skadligt till sina följder. Rättvist kan det nemligen icke vara att oförvitlige, skicklige och redbare svenske medborgare, som lika med andra samhällsmedlemmar draga alla samhälJets bördor, ej få deltaga i dess förmåner. Den ringaste grad af rättvisa kräfver motsatsen, så vida ej samhällets väl fordrar ett annat förhållande eller att förbudet bibehålles; ty samhällets högsta lag är att enskild rätt måste vika för allmänt väl. Jag frågar mig då om samhället skulle lida, om, med de undantag förslaget innehåller, personer, som ej bekänna den rena evangeliska läran, finge bekläda civila tjenster och domareembeten och jag svarar derpå ett obetingadt nej. En menniskas religiösa trosbekännelse har nemligen, etter min uppfattning, intet att göra med hennes skicklighet elter lämplighet till ett embete af ifrågavarande art. Religionen är en ensak emellan menniskan och Gud och detta förhållande är af så helig art, att ingen menniska bör tilltro sig att uttala sörkastelsedomen öfver en annans religiösa tro. De religiösa åsigterna skifta nemligen snart sagdt i oändlighet och för samhället måste det vara betryggande nog om de, som bekläda dess embetn, bekänna en tro, som hvilar på religiös och sediig grund. Huru bekännelserna sedan skifta emellan lutheraner, reformerta, katoliker, independenter eller unitarier eller allt hvad de heta, betyder intet för embetet. Om den ena eller andra haren olika uppfattning af nattvarden, dopet eller treenigheten har ju jintet inflytande på embetets utöfning. Ja! en mosaisk trosbekännare är, enligt min åsigt, lika skicklig och lämplig att bekläda ett domareembete, som en kristen. Vära borgerliga lagar, likasom hela Luropas rättsmedvetande hvila nemligen ytterst på den mosaiska lagen. I judarnes religiösa urkunder, i presternas skrifter och Davids herrliga psalmer ha vi en god och fast grund för hela vårt sedliga lif. Nya testamentet med dess bud och löften, så sköna och herrliga de än äro för menniskan, ligger dock icke i allmänhet till grund för vår borgerliga lag. I denna heter det ej, att, om någon slår dig på det ena örat, du skall vända det andra till, utan der står, att om någon slår dig skall han derför straffas. Der står icke heller att om någon tager kjortelen af dig, du äfven skall lemna honom kåpan, utan der står att om någon tager din kjortel, skall han derför lida straff. För vår borgerliga lag ligger således till grund den mosaiska lagen, hvilken finnes nedskrifven i tio Guds bud och denna lag är ju lika bjudande för judar som för de kristna. Jag kan således ej inse hvarför en jude skall vara oskicklig att bekläda ett domareembete. Emot förslaget har man äfven anmärkt att man bör gifva akt på folkmedvetandet, hvilket i förevarande fall vill säga detsamma som folkets fördomar. Utom det ått lagstiftaren icke bör gå i släp efter folkopinionen, utan för den, upplysande gå i spetsen. Vill jag med ett par exempel visa huru det står till med denna opinion. Jag har varit nog fördomsfri att för några år sedan taga en mosaisk trosbekännare, som tagit hofrättsexamen, i mitt hus och till biträde vid domaregöromålen. Vid ett ting satte jag honom bredvid mig vid dombordet för att föra protokollet. En och annan af nämnden frågade mig då mycket betänksamt huru det kunde gå an att låta en jude sitta vid dombordet. Jag lugnade dem dermed att jag var ansvarig för protokollet. Efter någon tid — mannen var hos mig ett par år, tillvann han sig så nämndens och allmänhetens välvilja att de med fullt förtroende vände sig till honom i sina angelägenheter och jag är fullt förvissad derom att om han kunnat förordnas att hålla ett ting, han skulle blifvit emottagen med fullt förtroende. Ett annat exempel: en broder till denne man, också jude, köpte för några år sedan en större egendom i domsagan intill min. Han har här tillvunnit sig så allmänt förtroende att han af folket blifvit vald till deras ombud vid andstinget och han bar såsom landstingsman väl lvarat emot detta förtroende. Så står det till med fördomarna. Jag beder äfven att få nämna några ord om gagnet at det föreliggande förslaget. För samhället måste det väl vara gagneligt att alla derinom befintliga krafter och förmågor tillgod göras och att samhällets olika beståndsdelar genom valviljans och kärlekens band i möjligaste mån sammanföras till ett lefvande helt. Hvad kyrkan åter angår, kan det väl ej för henne vara gagneligt, att hon söker genom yttre tvång inom sitt sköte qvarhålla medlemmar, som i sitt bjerta ej bekänna hennes tro. Hon skapar härigenom indifferentister och skrymtare samt skadar och undergräfver derigenom sig sjelf. Orimligheten, för att icke säga orättfärdigheten, af detta tvång vill jag belysa med ett exempel. Om en embetsmanekall offentligen bekänna, att han ej kan tro allt hvad den s. k. rena evangeliska läran innehåller, allt hvad som, efter långa strider, genom kyrkokomi t6ers beslut blifvit påbudet att tro för att vinns saligheten, — om han ej kan tro allt detta, och öppet bekänner det, samt af ett tvingande inre religiöst behof sluter sig till ett trossamfund af lika tänkande, så skall han, enligt gruudlagens bud, jemfördt med 15 8 i 1860 års förordning, jagas bort ifrån sitt embete, om han än skött det aldrig så väl. Han har således att välja mellan kimlig ofärd och nödtvånget att afstå från det högsta goda på jorden: att få tillbedja Gud i öfverensstämmelse med sin tro. I fordna tider sökte man genom bila och bål att nedsysta olika tänkande och ännu i våra dagar söker man vinna samma mål genom att utestänga olika tänkande rån timliga fördelar. Kan detta vara rätt? Kan letta vara klokt? Är det tolerant? Är det relizionssrihet? Vi stå i detta hänseende snart ensamme i hela den civiliserade verlden. Måtte letta skriande missförhållande genom beslut denla dag utplånas ur våra lagar, så att vårt kära ornocland äfran I datta käncnanda må Intarmra