Riddaren skådade med förvåning den förändring, som plötsligt försiggick med hans dotter. Hon stod der så hög och hvit, som en marmorbild, med händerna tryckta mot sitt hjerta och tårarne strömmande ur de sköna ögonen. — Det är dock kött af edert kött, och blod af edert blod — sade nu mor Inga, i det hon ställde sig midt för den stränge riddaren, darrande äfven hon, så barsk hon eljest var till utseende och tal. Hon var äldre än sin herre och hade vistats i hans föräldrars hus allt sedan barndomen samt betraktades och betraktade sig sjelf som en anhörig till huset. Hon egde ock åtskilliga friheter, hvilka ingen af de öfriga tjenarne hrarken på Bjurum eller någon af riddarens andra gårdar vågade taga sig. Knappast skulle hon dock dristat sig till att i ett ärende sådant som detta öppna sin mun mot sin husbonde, om icke jungfru Karin varit för henne kärare än till och med husbonden sjelf, och om hon icke dessutom vetat, att hjertat i botten var godt som guld hos riddar Carl, huru bister än ytan kunde vara. I detta fall bedrog hon sig dock. Hennes ord gjorde ett alldeles motsatt intryck på riddaren. Han kastade hufvudet tillbaka och såg på henne med en blick, som så när hade förstummat henne. Men en blick på Karin fördubblade hennes mod, och hon såg riddaren strängt tillbaka i ögat. — Ja, det säger jag — yttrade hon — och Gud sig förbarme, riddar Carl, om I tillfogen edert eget kött och blod ett ondt, som icke i tiden kan botas ...I krossen dermed edert eget hjerta, riddare; tro mig, jag känner både eder och blomkind.