RIKSDAGEN. Plena den 16 Februari. (Efter Dagbladet.) Grundlagsföränäringarne till förmån för fråmmande trosbekännare. I första kammaren, öppnades diskussionen af hr Hasselrot, som varmt uttalade sig för utvidgningen at dissenters rättigheter. Vidare yttrade sig hrr frih. Bildt, v. Koch, Arrhenius, Stockenström, Hallenborg, Rydin, grefve Ehrensvärd, frib. A. . Raab, C. H. Dickson, Bergstedt och trih. Cederström för den ifrågavarande grundlagsändringen. De skäl, som härvid anfördes, voro hufvudsakligen, att förslaget innebar både en rättvisa mot fremmande trosbekännare och en omtanka för statens bästa, att söka tillgodogöra sig alla de krafter, som stode till buds. Sverige vore bland de få civiliserade länder, i hvars grundlag ännu funnos dylika restrictiva bestämmelser, så mycket mindre berättigade, som å ena sidan den nödvändighet, som orsakat dem, nemligen bevarandet af vår tros frihet, numera icke förefanns, och å andra sidan, särskildt hvad mosaiska trosbekännare anginge, de städse visat sig såsom goda medborgare och i sedligt och intellektuelt hänseende fullt värdiga det förtroende, som nu ifrågasattes att lemna dem. Detta vitsordades äfven af erfarenheten från fremmande länder, der mosaiska trosbekännares emancipation kan anses fulländad. I rättvisans och sjelfva vår religions namn måste man yrka bifall till förslaget. Mot reformen uppträdde i första kammaren endast tre talare, neml. hrr Beckman, Nordström och grefve C. G. Mörner. Förnämsta skälet mot densamma innefattades i den anmärkningen, att vid antydande af de embeten och tjenster, som i lagförslaget förklarats icke kunna af fremmande trosbekännare beklädas, undantag icke blifvit gjordt äfven för lärarebeställningar och domurebefattningar. Staten vore nemligen en kulturanstalt och då den religiösa kulturen vore den vigtigaste af la, kunde det icke vara likgiltigt för staen hvad slags religion som bibragtes dess medlemmar. Hon borde derföre icke tilåta främmande trosbekännare att utöfva nflytande på det offentliga i de fall der lärigenom ett inflytande utöfvades på inlividerna i afseende å deras religiösa uppostran och föreställningar. Derjemte framölls att det allmänna föreställningssättet annu icke vore moget för en reform sålan som denna, hvarjemte det katolska roselytmakeriet antyddes såsom en bland le faror, som förslaget bure i sitt sköte. krefve Mörner ansåg lagen, sådan den nu ar föreslagen, aldrig komma att tilläm