7: 440 5 om Råltegangsoch Polissaker. (Från Falkenberg.) Knifskärning. Under denna rubrik berättar en insändare till , Norra Hallands Tidningföljande, af hvilket uppgiften om den i Torups prestgård visade obarmhertigheten förefaller oss otrolig: Vid torgdagen i Torup den 28 sistl. Januari blef gårdfarihandlanden Petter Johan Larsson från Sexdrega, då han derifrån skulle aflägsna sig, upphunnen af 2 karlar, hvilka tillfogade honom 2 lifsfarliga knifhugg i hufvudet, hvarefter bofvarne försökte att åtkomma hans penningar, men hvilket ej lyckades, utan fingo de endast en ytterhalsduk, som de atryckte honom. I den ene bofven igenkände Larsson tattaren Lundbergs son Alfred, och var det han som gaf honom knifhuggen. För att skrämma botvarne, upptog Larsson en pistol ur fickan och riktade åt dem, då de sprungo sin väg. Ofvannämnde ,tattares hade å torgdagen velat låna penningar af Larsson, men blifvit nekad, och var detta orsaken, hvarför de ville råna honom. Sedan Larsson hemtat sig något, gick han fram till restgå i Torup, för att der söka skydd och få sina sår förbundna; men ehuru blodet nära på förrunnit honom och han var färdig att neddigna at mattighet, blef detta honom nekadt och han i stället visad på dörren. Reflexionerna härvid göra sig sjelfva. Nu måste Larsson, så matt han var, begifva sig en half mil derifrån eller till Mjöhult, der han blet väl emottagen och så godt sig göra lät förbunden. Sedan han hvilat sig öfver natten, bekom han skjuts och afreste till Falkenberg, för att söka karevård och blef der emottagen af provincialläkaren dektor Ehrengranat derstädes, som ihopsydde skårorna, så att han nu är på bättringsvägen. Vederbörande länsman torde vid denna torgdag böra hafva mera uppsigt än hittills skett, på det att besökande ej, såsom nu med Larsson skett, behöfva frukta för sina lif, och anhålles tillika, att han efterspanar våldsverkaren och, enär bevis ej saknas, befordrar honom till det straff lag i thy fall stadgar.