Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 februari 1870, sida 1

ken jag vill rycka det ur dens hand, som nu bär det och som vistas i hans hof.. — Och hvem är det, Bengta... hvem är det? — sporde Erik och hans öga sprutade eld och låga. — Låt det blifva min sak, Erik — svarade systern entonigt — du med din hetta skulle kunna förderfva hela min stolta plan... — Bengta, Bengta — utropade Erik med en värdighet som gjorde honom skön — tänk dock uppå, hvilket namn du bär och att det ej måtte släckas hvarken af dig eller mig... Så visst som jag vill bära mitt namn med äran, jag bär aldrig denna kedja om min hals, om du ej kan svära mig en dyr ed, att du bekommit den på en väg, som ligger i ljusan dager för alla! — Låt det blifva min sak — upprepade Bengta, men tillade hastigt för att oförmärkt föra den häftige broderns tankar in på en annan stråt. — Du skulle väl säga annat, om du visste, hvad som tilldroge sig i marskens hof, och som bragt alla redliga dannemän i förbittring på andra sidan hafvet... Afven jag sporde med häpnad: , hvar är herr Erik Puke? när jag fick höra det omtalas... — Uvad som än der tilldrager sig, så menar jag, att han nu är sådan, som jag och flera med mig vilja hafva honom... Det bref, som hans sven nyss lemnade mig i händer, är väl det bästa beviset derpå? — Det bevisar, att han vill vinna din vänskap... det och ingenting annat... Han vill vinna din vänskap lika väl som alla deras, hvilka stått på Engelbrekts sida. Derför skall han ock vinna herr Carl Ormsson på Bjurum, vore det ock på bekostnad af skön Karins hela lefnads hopp och glädje! — Skön Karin!... Hvad säger du, Bengta — utbröt Erik och fattade sin systers hand, som han krampaktigt tryckte, under det han tycktes vilja