Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 februari 1870, sida 1

— Broder Svensson är död, säger du? — utropado han slutligen och kunde icke slita sir blick från systerns stränga och skarpa drag, ocl när uttrycket i hennes anlete oförtydbart tillkännagaf den jernhårda sanningen, upprepade han långsamt och med dof, graflik stämma — Broder Svensson är död... död... död! Åter inträdde en stunds tystnad, liksom om han behöft ytterligare tid för att göra sig förtrogen med den tanken, att vännen och vapenbrodern var död. Men när denna sanning stod klar för honom, då flög blixt på blixt ur hans öga, och en vredeflamma tändes på hans kind. — Och är det sannt, som du nu sagt mig, Bengta — fortsatte han — och har han fallit, den ädle riddaren, för Carl Knutssons hand, så svär jag vid lefvandes Gud och alla helgon att icke hvila, förr än jag på marsken hämnats hans död. Med dessa ord drog han sitt svärd och slog det i ekbordet med sådan kraft, att skifvan brast i tu. Derefter kastade han sig ned på knä och utstötte hjertslitande verop, medan tår efter tår perlade fram mellan händerna, i hvilka han gömt sitt ansigte. Så djup, så hejdlös var smärtan hos den starke mannen, att till och med den stränga fru Bengtas drag veknade dervid. Hon lutade sig ned och lade sin band på broderns skuldra. Men liksom vidrörd af ett trollslag, sprang Erik upp, öppnade dörren och ropade utåt det yttre rummet på den vakthafvande svennen. — Säg till Johan Folkesson, att han rustar i ordning för öfverfart till Wäddö! Svennen såg bestört på sin vredelågande herre och vågade en fråga, när affärden skulle ske. — I natt, i qväll, om en timma — ropade riddaren — så fort, som Johan och svennerna hinna få en båt i sjön!