Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 februari 1870, sida 1

genomborra henne med sin n blick. — Skön Karin, hvad har väl marsken för afsigter, som skulle kunna kosta jungfrun hennes lefnads fröjd? ... Säg det, Bengta, säg... fast jag vågar kvappt tänka på, hvad din mun skall uttala. — Du ser der, Erik, huru väl vi behöfva den hjelp som ligger förborgad i fribytarens skatt. jag säger dig, att marsken vill vinna stolts Karins hand, För att vinna hennes fader, och jag säger tillika, att han skall vinna dem båda, eller ock . — Vid vår Herres pina och död... jag vill icke blifva salig, om slikt skall ske — I brast Erik, alldeles utom sig af häftig sinnesrörelse. Men syster Bengta tycktes icke fästa sig dervid, utan fortsatte: — Eller ock skall det gå både dem och dig, som det gick den arme riddaren, herr Broder Svensson i Söderköping! Erik gick fram och åter på golfvet, ett rof för den vilda smärta, som systerns ord vållat honom, men då han hörde Broder Svenssons namn, stannade han plötsligt framför systern, spanande efter förklaring af hvad hennes sista ord egde att betyda. — Broder Svensson — fortsatte fru Bengta med skoningslöst allvar — dömdes till döden och mistade sitt hufvud såsom uppenbar förrädare mot Sveriges rike. Det skedde, har man sagt mig, samma dag, som du lemnade mötet. Man skulle kunna tro på sanningen af de gamla sagorna om mäktiga och onda fåer, hvilka med sitt trollspö förvandlade riddare och konungasöner i stenar eller vilda djur, — när man såg den verkan, som nunnans ord utöfvade på herr Erik. Han stod ovägerligen som förstenad framför henne. Endast den mörka natten i hans öga, som stod fästadt på systerns, utvisade, att en förtärande eld sjöd inom honom. Det dröjde en god stund, innan han kunde få fram ett ord öfver sina seberheta läppar.