Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 februari 1870, sida 3

(Insändt.) För mången riksdagsman att tänka på. Då jag 1S67, på sommaren, besökte den stora verldsexpositionen i Paris, såg jag, ibland annat, i den tyska afdelningen, en tafla eller rättare sagdt fyra taflor, särdeles uttrycksfulla, representerande ett drama i fyra akter. De komiska uppträden och små intriger jag förliden sommar här och der bevittnade i landsorten, i följe af de då pågående riksdagsvalen, hafva bra. ofta erinrat mig om nämnda utmärkta målningar. Jag vet inte hvilket namn artisten hade gifvit sin spirituella allegori, men jag skulle hafva kallat den: Fåfängan. Den första taflan föreställde en beskedlig och, som det tycktes, välmående borgare, omgifven af sin familj och sina husdjur: hunden, katten med sina små. Hustrun och barnen sitta vid trukostbordet, och vår käre tysk doppar med en min af obeskriflig sjelfförnöjelse sin smörgås i kaffekoppen. Pigan sitter lyssnande och beundrande i ett nörn, och till och med den likgiltigaste åskådare känner sig väl till mods vid åsynen af dessa öppna och välvilliga ansigten, af detta fridfulla hem. Hvilken herrlig morgon! Hvad de der menniskorna måtte ha det trefligt, säger man sig. På den andra taflan se vi samme man, i går så lugn, som nu tyckes vilja vädja till sina medborzeres aktning och förtroende. Riksdagsvalen hafva hörjat. Glömmande sitt fredliga hem, sitt kaffe och sin Smörgås, tyckes han nu, som man säger, hafva kastat sig på politiken. Förekommande och tergifvande emot hvar och en, har kan gå till säzandes gjort sig till allas dräng. Intet offer är nonom dyrt nog: han är färdig till allt — för en valman. Också, på det sätt och den uppmärksamhet, med hvilken man omringar och lyssnar på onom, kan man redan förmoda att vår ambitiöse vän skall bli vald, . På den tredje taflan se vi vär man vid riksdasen, på tribunen. Man betraktar, man lyssnar, — x tror minsann att man t. o. m. småler åt vår n! Ingenting tyckes emellertid nu fattas honom. Jan har ju uppnalt sitt mål, IIans fåfänga är illfredsställd. Ilan är lycklig! Och likväl — uve;n kulle tro det? — på den fjerde taflan se vi denne nan, så hörd och uppmärksammad af alla, så säcer på att .gå långt, denne pite lands nye Denosthenes — vi se honom, säger jag, skjula sig ör pannan! a Och hvilken slutsats att draga af allt detta? lvad mig beträffar, så tror jag mig ha förstått den a, som arlisten har velat gifva åskådaren. God änner, tyckes han vilja säga oss, betrakta, hör