Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 februari 1870, sida 1

honom och åtog sig att rädda fartyget, om konungen tilläte honom att undersöka alla ombord, sedan han fört fartyget i land. — Den karlen tycker jag om, Bengta — utropade Erik förnöjd — han förstod sin sak i botten... Nå, han räddade fartyget? — Han förde det i land vid Carlsöar utanför Gotland... Det var första dagljusningen, och lik. som om jag varit utpekad för honom, blef jag den första, som han undersökte... — Och han fann, hvad han sökte... halskedjan? — Han fann henne... och i detsamma knakade det i skeppet, som om det ville lossna i sina fogningar... ,Fort.i båtarna! ropade då mannen, ,fartyget sjunker, och konungen och några få med honom kastade sig ned i en båt, jag var bland dem som kommo med konungen, huru det lyckades mig, kan jag knappt fatta... När vi kommo till land, sågo de så väl konungens eget fartyg, som ett af de andra, hvilket hade lyckats följa konungens, sjunka i hafvets djup med allt hvad. som fanns der ombord... Fru eller-syster Bengta, såsom hon ock kallades, emedan hon efter sina söners död ingått i S:t Ingrids systerkloster i Skenninge, beskref med en gripande vältalighet denna storm, hvars like de erfarnaste sjömän knappast kunde påminna sig, och brodern var idel öra. Det var något, som han bättre förstod sig på, än det underbara halsbandet, ehuru det senare med sin förborgade kraft låg helt och hållet inom tidsandan, och derför icke heller underlät att utöfva sitt inflytande äfven på ett sådant lynne, som Erik Pukes, hvilket lifligt påminte om en längesedan förfluten tids stolta förtröstan på egen kraft i första rummet. — Så slapp den onde anden från största delen af sitt besvär, menar jag — yttrade han, sedan systern slutat. (Ferts.)