Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 februari 1870, sida 1

— Ja, tvenne resor — svarade Bengta — och båda gångerna har en man kommit i min väg, som beröfvat mig smycket. Det är nu fyratio år på två när, sedan jag första gången kom i besittning deraf, då ämnade jag det åt vår broder Carl, men året hade icke gått till ända, så var det åter taget ifrån mig... Jag förlorade det dock icke ur sigte, jag visste hvar det fanns eller vägen att finna det, fast åren måste gå och sinnet pröfvas i tålamod... nu hade jag det åter och var på vägen till dig, på konungens eget skepp, och der togs det åter ifrån mig. Bengta vred i förtviflan sina händer, och de bleka läpparne sammanpressades våldsamt. — Det lyster mig veta, huru någon djerfdes taga det ifrån dig på konungens eget skepp... berätta, berätta, syster! — Det var i den förfärliga stormen för en månad sedan — berättade Bengta — då mötet skulle stå i Söderköping... äfven konung Erik ämnade sig dit, och -på hans skepp befann jag mig, säker som jag trodde... — En fråga, Bengta — inföll riddaren — vid vårs Herres trä, jag vet ännu icke, om konungen är lefvande eller död? — Han räddades liksom äfven jag och någon dertill ännu! — Nå Gud sig förbarme, att det icke bar till botten med ens — utbrast den häftige Erik, men hejdade sig vid en blick på systern och tillade hastigt — jag menar kungen, Bengta, kungen, kan du begripa! Men din onde ande gick väl den kalla vägen...? — Min onde ande uppenbarade sig den gången såsom konungens och min räddare... När stormen röt som värst, och alla trodde, att fartyget skulle gå i qvaf, ropade konungen och sporde, om ingen bland besättningen funnes, som kunde rädda fartyget, och då stod en lång karl framför