Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 februari 1870, sida 1

och marskens sven framlemnade ett bref från sin herre, som Erik genast bröt och genomläste. Det var ett förläningsbref å kronoräntorna i allt Helsingland, hvarmed menades hela Norrland. Eriks ansigte ljusnade dervid, och han såg med ett gladt leende på svennen. — Min herre beder tillika helsa och säga — sade denne — att I kunnen fullt räkna på honom, och hvad I än månden höra af allt det tal, som går, så beder han eder komma ihog, hvad han redan sagt eder, att det sker allt för rikets skuld och att I icke skolen döma, förr än I kommen till tals med honom. — Ivar befann sig din herre, när han sände dig med detta bref? — frågade Erik. — I Stockholm, stränge herre — svarade svennen. — Herr Erik Nilsson har der uppgifvit slottet, liksom de öfriga konungens fogdar gjort, och drotsen har tagit förborgen och min herre, herr Carl, adelshuset. — Godt sven... begif dig nu till borgstugan och låt mina svenner dricka dig en välkomstbägare till. Svennen gick, och herr Erik blef ensam med nunnan, hvars hand han fattade och med värma tryckte, i det han förde henne fram till bänken vid ekbordet och bad henne der taga plats. — Kära syster Bengta — sade han — minst af allt trodde jag, att du skulle komma hit... hvad är det för ärende, som bestämt dig att färdas öfver hafvet så tids på året, och hvad är det du talar om marsken och hans helsning till mig? — Halsbandet! — svarade nunnan och såg med en dystert flammande blick ned framför sig, sedan hon afkastat hufvan. Men Erik såg på henne, som om han icke rätt fattat, hvad hon mente. — Halsbandet — upprepade hon derför — fribytarens förtrollade smycke, som jag lofvat dig, och som du ock en gång skall hafva!