Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1870, sida 2

— Förlåten mig, herre, att jag inträder till eder mot befallning, men edert syskonbarn, jungfru Brita — sade han — väntar derute och gifver sig ingen ro, förrän hon fått tala vid eder. — Brita, Brita — utbrast marsken — hvad vill väl barnet vid denna timma . . .. och huru kan jag väl taga emot henne innan den blodiga gerningen är gjord . . . för henne hem, Nils Bosson, och säg, att jag sjelf kommer till henne längre fram på dagen ... Men Nils omtalade, att man redan sagt henne omöjligheten att nu träffa marsken, men att hon gråtit så bitterligen dervid, att han icke haft hjerta att neka hennegöra sitt bästa hos marsken, och att denne sjelf, om han såge sin sorgsna frände, icke heller skulle kunna vägra henne att slippa in till sig. Marsken gat slutligen sitt bifall och bad Nils skynda, så att Brita kunde hinna öfver gården innan riddaren utfördes. ; Detta lyckades dock icke, som vi veta, och med Broder Svenssons riddarkedja om halsen inträdde Brita Carlsdotter hos sin frände. — Tag tillbaka din befallning, frände Carl — utropade hon och störtade fram mot marsken — riddaren är din bäste vän, jag vet det jag, och jag har sökt dig för att tala om det för dig allt sedan jag fick det att veta . . . men tag tillbaka din befallning, om du icke vill, att Brita skall dö på fläcken. Carl såg förvånad och bestört på barnet. Men huru skulle han kunna tro på en utsago, som lika väl kunde vara en följd af en uppjagad inbillning, som af en uppmaning från någon at den lifdömdes vänner, hvilken med kännedom om, huru kär den lila flickan vore för marsken, ville begagna sig deraf att vinna riddarens lif. Brita omtalade skyndsamt och så kort, som möjligt, sitt besök i Alla själars kapell och hvad hon der hade hört. Marsken hade lyft henne upp på sitt knä och åhörde henne med allt mer steg