Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1870, sida 2

ov . Göteborg den I4 Februari. Man motser här med stark spänning öfverläggningarne nästa Onsdag vid riksdagen rörande de två hvilande grundlagsföråndringsförslagen om fremmande trosbekännare. Finnas å ena sidan farhågor, att fördomar och falska föreställningssätt skola här råda öfver rättvisan och statens välförådda nytta, så framträda deremot å den andra sidan förhoppningar på sanningens seger. Till de yttre skäl, som härför tala, hör den vigtiga omständigheten, att förslagen blifvit förklarade hvilande i andra kammaren utan votering, och i den första med rätt stor majoritet. Enär under den tid af tre år, som sedan dess förflutit, ingenting inträffat, som kunnat verka en förändring i frågans ställning, mot frihetens sak, men åtskilligt tvectom, som gifvit ny kraft åt denna sak, så kunna kamrarne näppeligen, utan att kompromettera sitt anscende, nu frångå den mening de så kort förut omfattat. Ett sådant gyckelspel vore icke värdigt en representantförsamling, då vi naturligtvis icke tala om de nyvalde representanterna, hvilka aldrig afgifvit något votum, utan om de äldre, som deltagit i besluten att göra förslagen hvilande. Om dessa våga vi påstå, att de icke kunna frångå sitt en gång afgifna votum, utan att gifva goda skäl för sin förändrade mening. Vidhälla kamrarne sina en gång uttryckta meningar, såsom man hoppas att de skola göra, så skall 1870 års riksdag intaga ett aktadt rum i Sveriges utvecklingshistoria, i det vi dermed ställt oss i jemnhöjd med verldens öfriga protestantiska stater, bland hvilka Sverige nu är den sista, som ännu befinner sig på ofördragsamhetens bedröfliga ståndpunkt. Under alla förhållanden är saken endast en tidsfråga. Vill 1870 års riksdag icke tillegna sig äran af den ifrågavarande reformen; vill den fastmer utsätta vårt land för klandret och bedröfvelsen öfver ett inhumant votum, så skall en kommande riksdagsperiod dock näppeligen kunna motstå inflytandet och påtryckningen af högre och sannare föreställningssätt. Vore det då icke bättre att nu göra ett slut på denna stridsfråga, som icke kan falla förrän hon blifvit lyckligt löst?