Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1870, sida 2

Döden har i dag; yttrar A. B. af sistl. Lördag, såsom en förlossningens engel nålkats ett läger, der en ung, rikt begåfvad man, vid hvilken många förhoppningar fästade sig, sedan flera veckor befann sig i smärtsam dödskamp. Ledamoten af riksdagens andra kammare, frih. Johan Liljencrantz, har i dag på morgonen aflidit i en ålder at något öfver 34 år. Friherre Joh. Liljencrantz var näst äldste son af förste hofmarskalken och landshöfdingen i Stockholms län, grefve Gustaf Fredrik Liljenerantz, och föddes den 11 Augusti 1835. Efter att i Mars 1849 ha blifvit inskrifven såsom kadett vid krigsakademien å Carlberg, blef han derifrån 1854 utexaminerad och utnämndes till underlöjnant vid Svea lifgarde; till löjtnant vid samma regemente 1857; till kapten 1863. Redan år 1859 hade han blifvit utnämnd till ordonnansofficer hos dåvarande kronprinsen-regenten, hvilken befattning han bibehöll hos konung Carl XV, som ansågs omfatta honom med synnerlig ynnest. IIan blef snart adjutant hos konungen och tjenstgörande kammarherre hos drottningen. Under denna hoftjenstetid erhöll han åtskilliga af de utmärkelser, som pläga från utlandet komma dem till godo, som anses vara belysta af den furstliga nådens solsken. Så blef han riddare af italienska S:t Mauritiioch Lazariorden, af ryska S:t Anneeordens tredje klass och af danska Dannebrogsorden. Det var all utsigt till att han, såsom mången före honom, skulle på hofvägen snart avancera till höga befäl och samtidigt till de hofcharger och hederstecken, som ställa en medborgare på de öfversta trappstegen inom rangskalan. Men frih. Liljencrantz syntes redan i en mycket ung ålder ha blifvit fallkomligt mätt på det slags ära, som på den vägen kunde förvärfvas. Efter ett eller annat års tjenstgöring såsom konungens adjutant, tog han afsked ur konungens stab och kort derefter från befattningen såsom tjenstgörande kammarherre hos drottningen. Är 1866 tog ban afsked ur krigstjensten. sedan han beslutit att uteslutande egna sig åt det medborgerliga och politiska lifvet. Han hade då redau inträdt såsom verkställande direktör i industri-kredit-aktiobolaget i Stockholm och utsågs sedermera till ordförande i dess direktion. Vald till stadsfullmäktig i Stockholm redan då den nya kommunala representationen första gången skulle bildas, blef han äfven vid de första riksdagsmannaval, som egde rum efter representationsreformens genomförande, utsedd till en af hufvudstadens representanter i andra kammaren, hvilket förtroende åter lemnades honom ,vid det val, som sistlidet år egde rum. Friherre Liljencrantz härstammade från prestsonen Johan Westerman, hvilkens finansiella skicklighet förskaffade honom, under Gustaf III, ett stort inflytande; han dog 1815 såsom grefve Liljencrantz. Hans ätving, den nu aflidne unge folkrepresentanten, hade både förmåga och håg att träda i denne sin farfarfaders fotspår, men förhållandena voro nu annorlunda. Det var ej längre den suveräne konungen, som kunde efter behag utdela de högsta äreställen. En politisk bana af större betydenhet måste grundas på folkmakten, och så anslöt sig Johan Liljencrantz med ifver till den nya tidens sträfvanden. Efter att först hatva, på riddarhuset, varit med om det parti inom den unga adeln, som kallades , barnkammaren, men som snart visade att det ej var alldeles att leka med, blef han en verksam arbetare för den representationsförändring, hvilken, han insåg det väl, skulle öppna ett större men ej mindre fält för de verkliga kapaciteterna inom adeln, på samma gång obetydligheterna återfördes till sina rätta dimensioner. Friherre L. hade brutit med hofvet, der .Stugan var honom för trång — hvad betydde det att vara en erkänd gunstling, då han dermed icke vann den maktinom statsstyrelsen, som han åtrådde? Han hade ock brutit med sina kamrater inom garnisonen, då han först tecknade bidrag till Stockholms skarpskytteförening och sedermera inträdde i denna förening, såsom ledare af en bland dess bataljoner. Representantkallet inom den nya riksdagen borde ersätta honom för dessa offer. Då han med dessa högtsträfvande planer uppträdde vid 1867 års riksdag förleddes han af sin otålighet till åtskilliga falska steg, som snart bragte honom i en isolerad och tillbakasatt position. Hans siendtliga uppträdande mot regeringen hade en alltför stark bismak af personliga syften, och hans klokhet erhöll alltför mycket karakteren af intrig. Snart insåg han också sjelf, att man nu rörde sig inom en annan politisk sfer, der sjelfbeherrskning var etc nödvändigt vilkor för inflytande. Emellertid hade hans stora talang ej kunnat undgå att ådraga sig uppmärksamhet, på samma gång hans älskvärdhet i det personliga umgänget försonade många af hans motståndare. Ilan var i sjelfva verket den ende verklige politikern inom andra kammaren, för hvars mera framstående ledamöter i öfrigt politiken var mera medel än ändamål. Utan trifvel hade ock, med 1869 års riksdag, en politisk bana af större framtidsutsigter öppnats för Liljencrantz, der— . FÖ 20 . 1 — Om