Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 februari 1870, sida 2

J onJJ. TN 0 1 i förhällande till sin storlek. Danmarke har lidit våldshandlingar i Frankfurt; det förenade Norden skulle icke blifva utsattst för en sådan behandling. Tyskland är endast modigt mot den svage. Genom IIol-s stein skulle Norden utöfra inflytande påå den europeiska politiken. Jag önskar derför af hela mitt hjerta, att den dynasti-3 ska enheten må kunna bevaras med afseende på Holstein g Med afseende på cen mycket ömtålig punkt hade Danmark helt och hållet gått in på Kung Carls förslag, nemligen med afseende på frågan om thronföljden. Monrad tillställde på Kung Christians befallning kabinettet i Stockholm ett förslag till samiljfördrag om arssöljdens ordnande. Den längst lefvande af de begge konungarne skulle bestiga thronen i Norden, efter honom skulle följa den närmast arfberättigade efter den först afdöde konungen, derpå skulle thronen öfvergå till den andra dynastien o. s. v., så att Skandinaviens krona skiftesvis bures af en medlem af huset Bernadotte och af en medlem af huset Glicksborg. En sådan kombination kan tyckas lägga i dagen en påfallande sjelfförsakelse från furstefamiljernas sida;; men man har icke den ringaste grund att tvifla på, det Monrad gjorde förslaget På fullt allvar. Till den anförda korrespondensen hör vidare ett bref af den 16 Maj från von Quanten till hofjägmästare Carlsen, som inträdt i danska regeringen. H:s Majestät, skref von Quanten, ser i ert inträde i ministören en garanti för, ! att hr Monrad ernar med fasthet gå in på: det skandinaviska programmet och skrida till dess genomförande i närmast kommande s tid, till lycka och trygghet för Nordens tre folk. Redan hafva nio dagar förflutit, sedan H:s Majestät afsände sitt svar på f L 1 — — ID RA — — — — hr Monrads bref, och ännu har icke något svar i anledning deraf ingått till honom. II:s Majestät är i hög grad orolig öfver ett dröjsmål, som sätter motståndarne till denna plan, motståndarne dertill, att Sverige företager en beväpnad intervention med hänseende till Nordoch Mellersta Slesvig, i tillfälle att förbereda sitt motstånd både i svenska statsrådet och utanför detsamma. När saken blott först är kommen i gång mellan de tvenne I regeringarne, skall faran i detta afseende l naturligtvis blifva mindre. II:s Majestättror sig med afgjord visshet kunna säga, l att friherre De Geer, som är ministörens: egentlige chef, är gynnsamt stämd för uni-i onen. IIan har åtminstone uttalat sig if detta syfte. Då denne statsman en gång ! i binder sig vid denna sak, kan man vara förvissad om, att han samvetsgrannt skall blifva den trogen, enär han är en man, som förenar konseqvens i åsigter med fasthet i deras utförande. Hvaraf kom det nu, att den ifver, man i Stockholm lagt i dagen, plötsligt ralnade? Låg orsaken dertill i brefvet af den 13 Maj, i Manderströms vägran eller i en inblandning af kung Carls broder, prins Oscar? Svaret härpå kunna vi icke gifva, och till och med i Norden är man temli-gen obekant med sammanhanget. Säkert är emellertid, att förhandlingarne icke fördes vidare, och man tyckes icke seder-. mera ha återkommit till dem. Många, som äro välvilligt stämda för saken, hafva trott, att konungens af Sverige förslag, hvilket framkom i oregelmässig form, endast i det fall kunnat få allvarlig bety-: delse, att nämligen prins Oscar och kabi-! nettet i Stockholm officielt och offentligt! 1 l f slutit sig till det. Hr Geffroy tillägger: Att kung Carl sålunda uppträdde på egen hand, under det man i Norden håller på ett uppriktigt fosthållande vid det konstitutionella systemet, var kanske icke heller egnadt att ingifva det förtroende, som hans tanke förtjenat. Den gick li ju ut på en skandinavisk union, och hvad vigt 3 låg der på formen? Hvarför gaf man så hastigt: en förevändning eller ett skäl att afbryta de pre-JI liminära förhandlingarne? C Danska regeringen hade ingenting att förlora 1 och allt att vinna; att alla tyska element skulle 1 utestängas från unionen, öfverensstämde ju medl: Danmarks och hela Nordens vigtigaste intressen. i Episoden 1864 afgifver likväl, i trots af den olyckliga utgången, ett vittnesbörd om, att Skandina-JI vismen börjar göra sig gällande som en politisk 1 nödvändighet. Huru man än vill bedöma kung Carls uppträdande och afsigter, trodde han sig il alla fall genom sitt förslag om en union och ectt1r samiljfördrag mellan dynastierna taga initiativet i s) en fråga, som icke längre låter sig afvisa som en h utopi. Utvecklingen af den skandinaviska ideen beror derpå, att de tre folken endast i en union kunna finna sin räddning mot de faror, som hota 1 lem. De två konungarne voro i flera veckor af len tanken, att detta måste genomföras, och den glädje som det nyligen ingångna furstliga äktenskapet väckte vittnar om, att hos de.tre folken n innes samma öfvertygelse. Skandinaverna äro nu t. illrackligt på det klara med, hvad de ha att vänta fr f Vestmagterna, så länge dessa äro genom tvelrägt försvagade. De se, huru mycket de små nationernas intressen tynga på kabinetternas sam-aÅ eten. . Europa lätsar sig dock ännu understödjan ationaliteterna, och dessa borde derför samla de i pridda grenarne. När de först och främst endast ita på sig sjelfva, när de bannlysa allt inbördes nisstroende för att desto bättre hålla tillsmmman, å skola de under sramtida vexlingar ånyo finna LU let bistånd, hvaraf de endast alltför länge både n ned afseende på deras eget och vårt intresse vait i saknad. Så långt den fransyske skriftställaren. R i lemna hans reflexioner i deras värde. b Jen episod han anfört tillhör helt och. ället det förflutna, egande mera karak-Ileren af ett personligt hugskott än af en I olitisk handling. Således torde den ockJS. ga föga betydelse för framtiden. Mot en m olitisk förening mellan de tre skandinaiska rikena uppresa sig de hinder ifråga m dynastierna, som biskop Monrad sökt lh sa på det egendomliga sätt, som blifvit a erättadt, men hvilken lösning näppeligen I