— 5s -— åstadkomma ett uppror i större skala; hvilket sannolikt skulle leda till nya undantagslagar och göra det lätt för kejsaren att utan stort motstånd ännu en gång öfvertaga diktaturen. . ITALIEN. l Det tal, som biskop Strossmayer höll i konciliet den 22 Janvari, har naturligtvis väckt ett ofantligt uppseende. Biskopen framhöll olämpligheten af att börja med disciplinär-dekreter angående biskoparne och deras äligganden, enär detta kunde framkalla misstanken, att biskoparne sjelfva på den cednaste tiden gifrit anledning dertill. Då det nu så mycket talas om biskoparnes pligter, torde äfven deras rättigheter icke Pöra förtigas. Uela den hierarkiska organismen borde reformeras. Han talade om nödvändigheten af att göra påfvedömet äfven tillgängligt för ickeitalienare; nu vore det en rent italiensk institution till ocrbörd skada för dess makt och inflytande. Likaså betonade han vigten af, att den katolska kyrkans stora angelägenheter icke uppfattades och afgjordes på ett så inskränkt och trångbröstadt sätt, som hittills varit fallet. Äfven måste alla angelägenheter, som icke anginge kyrkan i dess helhet, uteslutas från kongregationernas kompetens. Strossmayer yttrade; att kardinalskollegiet borde på så sätt reformeras, att i detsamma alla katolska länder, i förhållande efter deras storlek och betydelse, representerades. Ilan utropade det man måste önska, att kyrkans högsta makt funnes i menniskornas samveten och i folkens bjertan, men hvilket aldrig skulle ske så länge påfvedömet vore så beskaffadt som nu. Med skarpa ord och lysande argumenter gisslade han dem, som predikade tvedrägt mellan kyrkan och det moderna samhället. Strossmayer uttalade den öfvertygelsen, att kyrkan numera hade att söka den yttre borgen för sin frihet endast och allenast i nationernas offentliga friheter; den inre borgen vore att söka deruti, att biskopsembetena innehades af män, som verkade i Chrysostomi, Ambrosii och Anselms anda. Det säges varit gripande, då han angående centralisationen yttrade, att den qväfde allt lif. Hvad den mycket beprisade kyrkliga enheten anginge, sade han den vara en monotoni utan anda och lif, som skingrade i st. f. att förena. I detta afseende lärer biskopen anfört märkvärdiga saker från sin egen erfarenhet, hvilka bevisa, att, så länge det nuvarande systemet af sträng centralisation fortfore, vore en förening med den orientaliska kyrkan otänkbar; tvertom, man måste motse nya faror och nya affall. De canoniska lagarnes codex beskret han som en babylonisk förbistring, sammansatt af opraktiska samt mestadels förfalskade canones. Kyrkan och hela verlden väntade af konciliet, att ett slut gjordes härpå genom en tidsenlig codificering, men hvilken icke borde förberedas af romerska teologer och canonister, utan af lärda och praktiska män från alla delar af den katolska verlden. I det han med harm tillbakavisade ett förslag af en föregående talare, gående ut på, att päfven skulle hafva öfveruppsigt öfver hela den katolska pressen, begagnade han tillfället för att lemna ett lysande loford åt eN man, som af denna press blifvit på det skamligaste skymfad, men hvilken man framför allt hade att tacka för, om en verklig frihet vore tillförsäkrad konciliet. Allas ögon riktades på — Dupanloup. Från Rom skrifves till ,,Times följande: Den 26 Januari, således dagen efter biskop Strossmayers lysande tal, uppträdde äfven den kaldeiske patriarken för biskoparnes rättigheter och privilegier. Ilan uttalade sig i samma riktning som Strossmayer och betonade, att det skulle vara i högsta grad oklokt att ännu mer skärpa centralisationen och kränka de gamla friheterna. Redan samma afton bjöds patriarken till påfven med uttrycklig tillsägelse att komma utan sällskap. Han gick och sann påfven ensam med Valerga, den latinske patriarken i Jerusalem. Pius IX var i högsta grad förbittrad, öfverhopade patriarken med förebråelser och fordrade af honom att genast underteckna tvenne förelagda aktstycken. Det ena innehöll ett uttryckligt återtagande af alla hans yttranden, det andra en fullständig afsägelse at alla de särskilda rättigheter till oberoende, som hans kyrka hittills åtnjutit. Den stackars mannen var högligen uppskakad och bad om två dagars betänketid för att rådgöra om saken. Förgäfves, det gass tillkänna för honom, att ban icke fick lemna huset, innan ban underteck——