sin makt, som han egde i allmogens kärlek. Alla dessa trodde sig hafva någon skymf att hämnas, någon kränkning af deras egen höghet att strafta. Visst är ock, att den häftige, frimodige och obetänksamme Erik genom blott sitt sätt skaffat sig fiender på halsen af alla dem, hvilka dels icke kunde lida, dels missförstodo hans fria, manliga, öppna väsende. Det fanns icke en i hela denna samling af herrar, som icke kände, att den hetlefrade riddaren nu skulle ohjelpligen förderfva sin sak genom den hejdlösa vrede, som man såg brinna i hans öga, darra på hans läpp. Dock fanns det en, som icke ville låta det komma så långt, och det var Carl Knutsson. Han uppträdde och förde Eriks talan, innan denne ännu hunnit öppna sin mun, och han gjorde det med en sådan kraft, att drotsen måste låta sin anklagelse falla, och hela raden af Eriks hemliga ovänner måste bita tänderna tillsammans om sitt hat och låta det tills vidare sjunka i djupet. Detta var en väntjenst af marsken, hvars värde Erik icke kunde förneka, och i första ögonblicket af sin uppbrusande erkänsla glömde han den felslagna förhoppningen att komma i besittning af något bland de lediga slottslänen. Men detta var icke fallet med Broder Svensson. Ian såg blott i marskens uppträdande ett försök att binda så väl Erik som honom sjelf och med dem allmogen vid sig utan att behösva binda sig sjelf, hvilket hade skett genom att gifva dem slottslin. Han saknade nu som alltid tillförene fullt förtroende från marskens sida. Och han såg sina misstankar ytterligare bekriftade i hvad som omedelbart derefter inträffade.