K bådas död till rådet eller den höfvidsman, rådet komme att utse. Derigenom var nu äfven förebygdt hvarje utländskt inflytande, och marsken tyckte sig sålunda kunna vara säker om bifall från allmogens sida, då det väl var att förutse, det man icke kunde tillskrifva någon annan än honom denna utgång. Måhända var det ock till följd derutaf, som marsken tilltrodde sig böra i afseende på slottens utförlänande gå dels unionsvännerna till mötes, dels se sådana män till godo, på hvilka han med visshet kunde lita. Så fick gamle herr Ilans Kröpelin Åbo slott och län och herr Nils Stensson (Natt och Dag), marskens sväger, Stegeborgs slott och län. Men härutinnan misstog han sig. Broder Svensson kände sig djupt kränkt, då han såg både sig och Erik Puke fullkomligt förbigångna vid fördelningen af länen, och hans förbittring ökades allt mera under dagens lopp, då allt som timade tycktes uppenbarligen visa, att den sak, för hvil. ken han varit verksam, sköts åt sidan och öfvergafs. Sedan slottslänen voro utdelade och de nya länsherrarne gått eden, uppträdde drotsen och anklagade, efter en lång inledning, herr Erik Puke för stora begångna våldsamheter samt kräfde på honom ingenting mindre än dödsstraff. En allmän tystnad uppstod i salen, och när herr Erik framkallades att svara till de gjorda beskyllningarna och med stolta och häftiga steg närmade sig bordet i ändan af salen, der marsken och drotsen sutto, kände alla de närvarande samma tryckning som straxt före utbrytandet at ett åskväder. Sjelfve drotsen slog ned ögat ocli såg på bordsduken framför sig, medan Eriks flammande blick tycktes vilja försmälta honom. Men herr Erik hade få vänner i denna samling. De flestes blickar uttryckte illvilja och hat och en viss tillfredsställelse att nu få läska dessa känslor, hvilka så länge måst betvingas i djupet af deras hjertan, allt för det anseende, riddaren åtnjöt, och den säkra grund för