än drotsen kände ställningen för ögonblicket och den stora fara, som hotade från allmogens sida, om genom något öfveriladt steg dess män stöttes för hufvudet, föll det sig lätt nog att böja sig undan tills vidare för en fara, som i sjelfva verket var ringare, nämligen den som bildades af drotsen sjelf och de öfriga danskvännerna. När derför drotsen kom fram med det beslut, som han och de öfriga herrarne fattat innan Carls ankomst, att Kalmaredagtingan skulle ega bestånd, ehvad konungen lefde eller var död, och att så väl han sjelf som marsken skulle förnya sin hyllning till konungen och sedan å konungens vägnar mottaga hyllning af de öfriga herrarne, så gick han in derpå, ehuru ban väl insåg hvad som dermed åsyftades. Genom denna åtgärd tillintetgjordes nämligen hans val till rikshöfvidsman, hvilket hade försiggått under drotsens frånvaro i Finland och af naturliga skäl af honom icke gerna kunde godkännas, då det ställde honom, den främste embetsmannen i riket, under marsken. Men något beslut härom fattades icke, utan marsken kunde lika väl derefter som förut göra detta sitt rikshöfvidsmannaskap gällande, och derför uppträdde han icke med några onödiga svårigheter mot drotsen. Den dagen slutade således i allo till drotsens belåtenhet, och han red helt förnöjd den följande in till Söderköping, der fogdarne skulle öfverlemna sina län och slott. Detta försiggick dock icke alldeles så, som drotsen hade önskat. Ty marsken mottog dem alla på grund af sitt embete som marsk, och han utförlänade dem äfven. Men slottslofven stäldes till både marsken och drotsen, det vill säga, de herrar som fingo slotten i förläning svuro dem länsed, att troget hålla dem riket till handa och återlemna dem till drots och marsk, när de påkrafde det, och, om den ene af desse dog, hålla dem den andre tillhanda, samt efter!