Brita somnade tröstlös om qvällen. Hvad hon hade hört, var för mycket för hennes oersarna, fromma barnahjerta. Mörka hotande skepnader såg hon i drömmen jaga en riddare, som bar Broder Svenssons mörkblå mantel. Hon tyckte sig se Engelbrekt i ett aflägset fjerran räcka handen mot den förföljde riddaren, hvilken åter aldrig kunde hinna dit. Om morgonen, när hon vaknade, var Broder Svensson hennes första tanke, och den andra var hennes frände, Carl Knutsson. Nu borde hon kunna få träffa honom och tala om för honom, hvilken redlig riddare Broder Svensson var. Men icke heller denna dag stod marsken att finna. Ilan hade tidigt på morgonen med sina svenner ridit ut till Djursnäs, och han skulle sannolikt ej återvända förrän dagen derpå.