som genom samhällsutvecklingen äro vidt skilda ifrån våra, så fullkomligt som sramkallandet af lefvande och verkligt illusoriska tidsbilder kräfva — ja sjelfva denna poetiska divination, som är lika nödvändig för novellisten som för epikern och dramaturgen, så snart ämnet för honom utanför den personliga erfarenhetens gränser. Ilvad som saknas hos detta arbete är dock hutvudsakligen förmåga att karakterisera, att gifva bestämd individualitet åt de personer, som uppträda. Hvad förf. gilvit oss är skuggbilder, utan förmåga att intressera. Den kristne presten skall vara egendomlig, men förekommer föga natursann, och vi ha svårt att föreställa oss, att on menniska med sundt förnuft — och det fråvkänner förf. honom ju icke — ej skulle finna ett bättre sätt att verka för sin sak, än att för hedningar och muselmän uppiäisa på måfå utdragna bibelspråk utan någon rimlig tillämpning. Valet af en sådan representant för missionärerna i vårt land var oberättigadt, helst ban är den ende som förekommer i berättelsen. Det är klart, att om ej i allmänhet de, hvilka predikade Kristi lära för de svenska hedningarne, varit helt annorlunda beskaffade, läran ej skulle ha gjort de framsteg, den gjorde inom en tidrymd, J ? som väl kan anses kort, om man tager i betraktande det fredliga sätt, hvarpå hennes förkämpar gingo till väga.