örneka, att ju. med dessa stora funktioer, hufvudstaden kunde en mycket stor etydelse för hela del öfriga landet. IIVad vore nemligen naturligare, än att rån dessa höga kretsar af bildning och lefvenhet väckelser utginge till ädla soterländska sträfvanden, föredömen af sedighet och en god samhällsanda, upplysingar och råd i allt hvad till den högre dlingen hör. Men bärtill är det ej nog utt en stad är hufvudstad — det må innas höga krafter, som uppbära vä eten, och det måste finnas en känsla af örpligtelser, söm motsvarar anspråken. I mnat fall blifver hufvudstads-intresset insalunda så berättigadt som dess ifriga nålsmän nu taga för afgjordt att det bör mses. Gerna medgifva vi emellertid, att landet ör, i afseende å institutioner af högre etydelse, tillgodose hufvudstadens fordrinsar, då det rör ändamål, som verkligen iro hela rikets sak. Så behjerta vi uppriktigt nyttan af en fri högskola i Stockholm. Så anse vi att landet bör göra uppoffringar för både de vetenskapliga och estetiska akademierna; så må en anstalt sådan som den svenska slöjdskolan serna understödjas af rikliga statsbidrag; så må staten draga försorg om att dyrbara samlingar få passande lokaler, vare sig det gäller ett nationalmuseum eller ett riksbibliotek. Allt detta medgifva vi. Men deremot kunna vi icke medgifva, att hufvudstaden skall vinna ekonomiska fördelar af annan art på landets bekostnad, ty skall landet kunna bringa alla dessa ofter åt den högre kultur, som har sin centralpunkt i hufvudstaden, får denna stad icke blifva en vampyr. som suger till sig det öfriga landets must och märg. IHado t. ex. jernvägarne från början blifvit byggda såsom den uu höjda klagolåten från det s. k. förbisedda hufvudstads-intresset önskat, så hade en god. del af landets rörelse och utveckling blilvit på ett betänkligt sätt tillbakahållen Vår spanmålsexport, som måsle hufvusakligen gå åt vester, eftersom England är konsumtionsplatsen för vår spanmål, hade derigenom blifvit törlamad, och med. denna många andra af våra näringar. Det var icke derföre att staden hette Göteborg, som jernvägarne bär borde begynna, för att småningom dragas uppåt landet, utan emedan det var Sveriges största bamn och största handelsplats vid vestra kusten. Enahanda omständighet motiverade ock byggandet af södra stambanan med Malmö till utgångspunkt. Hade vår hufvudsakliga alsättningsort varit Ryssland, så hade saken varit en annan. Men så var icke fallet, och nu är det just från Göteborg väckelserna utgått att behjerta detta sednare lands vigt för våra näringar, med afläggande af det gamla nationalhatet, hvars bittra utgjutelser länge Jjödo i hufvudstadens pressVi bestrida alltså — trots hvad både pressen ock frih. Bildt sörkunnat, att bufvudstadens intresse blifvit sörbisedt vid jernvägsanläggningarne i riket: vi påstå fastmer, att det i och med sammanbind ningsbanan blifvit i högsta grad tillgodesedt, likasom ock genom banen både söder om Mälaren, hvarigenom förbindelsen öppnats mellan Stockholm och Ustergötland, samt genom norra banan till Upsala, hvilken ännu eger föga betydelse för någon annan del af landet än just Stockholm, hvarföre man ock der så ifrade för denna bana, att ingen röst deremot vågade höja sig. Men nu vill man, märkvärdigt nog, kasta denna bana öfver bord, sedan staten på densamma offrat många millioner. Så äro de bortblåsta många af de hufvudargumenter, som användes vid genomdrifvandet af anslagen till denna bana. Och hvarföre? Jo, emedan ett nytt , hufvudstadsintresse uppdykat, hvarom man aldrig förut hört talas, nemligen hufvudstadens förbindande med Vestwanlands bergslager. .Bergslagsbanor blef det nya ropet, som alltför väl må vinna gehör, derest ej dess betydelse blifvit vanställd. Ty när med ybergslagsbanor väl borde afses vägar dels för förbindelserna inom bergslagerna, dels för ledande af deras effekter till de bästa afsättningsorterna, så har man nu gifvit dem betydelsen af vägar från bergslagen till Stockholm, utan att visa att detta är för bergslagerna nyttigast, om man ock kunnat visa, att detär hufvudstadsintresset, hvilket dock bör kallas , Stockholmsintresset, som derpå skulie vinna. Frågan lärer väl emellertid bär vara en annan. Den lärer väl gälla, huruvida bergslagerna, dessa vigtiga produktionskällor, hafva det större eller mindre gagnet af en bana. Antag t. ex. att jornmalmer från något af gruffälten i de åbero—