rr w— — — — I faren vill — inföll drotsen — I faren svärlig vill, stränge riddare... Tänken blott efter, hvarifrån faran som brådast hotar, och jag tror, att vi skola förstå hvarandra... Från Danmark hotar hon icke, eller den som hotar derifrån är mindre och bättre att öfvervinna, än den som vi hafva alldeles inpå oss i den ärelystne... Drotsen hostade, som om han haft svårt att få fram det namn, han här åsyftade, men då riddaren förblef tyst och icke kom honom till hjelp med dess uttalande, nödgades han göra det sjelt. — I den ärelystne marsken, herr Carl Knntsson... Sen I, riddare, — der hafva vi, om jag icke allt för mycket bedrager mig, en gemensam fiende, och en fiende som är farlig ... ty hålla vi icke samman, så skolen I snart förnimma, att han bekommer alla slotten i sitt våld, och sedan är det han, som regerar Sveriges rike... Ilalven I förstått mig, riddare? — Fullväl! — svarade Broder Svensson — men I glömmen en sak, herr drots, den nämligen, att om marsken vinner denna makt med allmogens bifall, och om han på fullt allvar gör sig till allmogens man och vill rikets väl, så torde allt vara, som sig bör. — Allmogen — eftersade drotsen — allmogen ... marsken allmogens man . ..! Drömmen I, stränge riddare... kunnen I ett ögonblick tro, att den rike och mäktige Carl Knutsson skulle vilja blifva en ny Engelbrekt? — Nej, nej, det skall aldrig ske! Riddaren svarade icke, och drotsen uppfattade hans tystnad som ett erkännande af sanningen i hans utsago, något som väl icke heller var så orätt, och fortsatte derpå i en öfvertalande ton: — I finnen alltså, Broder Svensson, att vi i denne man hafva en gemensam fiende att bekämpa . och kampen blir lätt, om vi, som jag redan flera gånger sagt, sätta tro till hvarandra och hålla tillsamman... Är hans makt stäckt, så äro vi