om han sökt med blicken genomtränga mörkret. Några ögonblick förslöto under tystnad. Det minsta ljud skulle hafva nått hans öra; men allt förblef tyst. Kapellet var ock så litet, att, om någon befunnit sig der utom honom och riddaren, skulle det ofelbarligen hafva märkts, hvarförutan det, hvad heller som var, sällan besöktes, utom när den tjenstförrättande presten der höll messa. Sedan munken sålunda öfvertygat sig, att han var ensam med riddaren, slog han tillbaka sin hufva och gick fram till denne. — Hvad I hafven att säga mig på drotsens vägnar — sade denne otåligt — månden I skynda med... hvad fören I för bud till mig från herr Krister? — Herr Krister förer sina bud sjelf till eder, stränge riddare! — svarade munken — och kunden I se mig, så skullen I väl igenkänna herr Krister. — Så mycket bättre, herr Krister, då menar jag, att edert ärende snart skall vara uträttadt... hvad önsken I af mig? — Så känner jag eder, Broder Svensson — började drotsen — att knappast behöfver jag med många ord tala om hvad som förmått mig att söka detta hemliga samtal med eder... I kunnen väl förstå, att det är för rikets skuld, och jag menar, att nu behöfves det mera än någonsin, att tappra och oförfärade män hålla tillsammans, nu då vi icke veta, om vår nådige konung och herre är död eller lefvande, och då freden synes hänga på ett hår... — Konung Erik var aldrig en nådig konung — yttrade Broder Svensson med en stämma, som förrådde en upprörd sinuesstämning. — Hvad freden åter beträffar, så ärere I icke den man, som kan upprätthålla den... jag säger ut min mening först som sist, herr drots, på det I månden höra, att mellan eder och mig samt de män, hvilka följde Engelbrekt och lifvas af hans ande, ingen förening kan komma till stånd...