herrar, och först då kunna vi hoppas på frid och ro i riket. — Och huru viljen I stäcka marskens makt? — sporde riddaren, liksom han gått in på drotsens yttrande. — Derom ville jag inst samtala med eder — genmälte drotsen fsörsigtigt I och herr Erik Puke hafven makt nog att göra ett storverk för rikets skuld... jag menar, att I med edra svenner kunden . . Drotsen hade åter svårt att komma fram med hvad han ville, men uu hjelpte honom riddaren utan betänkancle. — Vi skulle kunna, jag och min tappre vän herr Erik Puke — sade han — vi skulle kunna bemäktiga oss marskens person... — HÅ... JA så... och vi kunde gemensamt anklaga honom inför rådet eller i tysthet... i tysthet, förstån I, skaffa honom ur vår vig! Herr Krister hade tydligen någon plan färdig, för hrars utförande han sökte sin man, och hvad han hittills yttrat, utgjorde blott liksom försök att pröfva honom, som han hade framför sig, om han var den rätte och om bun icke at sig sjelf skulle slå in på den ena eller andra af de utvägar, som föreslogos, då han (drotsen) sedan lätt kunde leda honom in på don som för honom syntes bäst. Men han kom aldrig öfver dessa försök, ty riddaren afskar med ens hvarje ytterligare meddelande, i det han Jade sen tunga hand på den lismande gubbens skuldra och sade: — I behölven icke säga mera, drots Krister : Jag har hört alldeles nog, och I skolen nu höra min hjertans mening en gång för alla! Jag befarar af marsken detsamma som I, men jag vill i det längsta hoppas det bästa om honom. När detta mitt hopp är ute, då vet jag, hvad jag hafver att göra, ...men det säger Jag eder för visso, drots Krister,... aldrig vill jag hafva något gemensamt med Eder, och funnes icke de grå håren