Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1870, sida 1

harnesk med sina ättemärken på sköldarre och ofta äfven på hjelmen. De förnämsta och rikaste läto dock sina harnesk och hjelmar föras bakom sig af sina svenner. Detta var fallot med marsken sjelf och Erik Puke, riddar Carl Thordsson, Broder Svensson och Guse Nilsson, pentherna till Söderköping, med flera, Marsken drog framför alla blickarne til) sig Han red en svart häst af utmärkt skönhet, och hans hållning var så ädel, hans öga blickade så manligt fritt omkring sig, att han väckte allas beundran och äfven tillgifvenhet, ty intet talar så lifligt till det svenska sinnet, som ett ridderligt och manligt väsende. Med en värdighet, som nästan anstod en konung, helsade Carl åt alla sidor, och mängden tycktes för honom glömma alla de andra i det stora tåget. Herr Erik Puke red en grå häst i ledet närmast efter marsken. Han var ock en ståtlig riddare och förstod att höfviskt skicka sig, men här sanns intet öga för hans storhet. Broder Svensson i sin mörkblå mantel red vid hans sida, och sednare de öfriga riddarne, en väldig skara, som sylde en läng sträcka af gatan. När marsken kom framför det hus, der jungfru Karin och Brita sutto, höll han plötsligt in sin häst och såg upp. Hana öga hvilade på Karin, och ett skimmer af glädje genomblixtrade ögonblickligt hans vackra ansigte, men det efterträddes ika ögonblickligt af en isande köld. Han helsade väl, men det kunde nog märkas, att leendet gälde bans älskling, den Nilla Brita Carlsdotter Ett skarpt öga skulle hafva kunnat märka ungefär samma skiftning i Karins ansigto. Der log ett så varmt leende, när hon först fic sigte på marsken, nen det dog bort liksom af sig sjelft, och hon utade sig tillbaka i fönstersmygen utan att märka le strålande blickar, hvilka sändes henne af herr krik Puke. Och med mera liflighet, än hon under nela samtalet mellan skolmästaren och Brita visat, yssnade hon nu till dennes ord: