Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1870, sida 1

brekt... det vet jag icke. Se, hans herberge kan synas härifrån... det är det der hörnhuset der till venster frampå gatan... Der utanför höll svennen med hans häst, och jag stod der på andra sidan och bad en tyst bön för honom, der han drog fram... Nu såg äfven Brita ut genom fönstret och fick mycket riktigt se det utvisade huset. Men när hon satte sig ned igen, stannade hennes blick på en gammal munk, som stod nedanför på gatan och tycktes en god stund hafva haft sina ögon riktade på fönstret. — Hvad kan väl munken vilja — sade hon helt meningslöst — jag tror, det är på dig, Karin, som han ser så styft. — På mig? — yttrade Karin och såg åter ned på gatan — hvad skulle väl munken vilja mig... det är en svartbroder, men nu går han gatan framåt... han ser mäkta tanktull ut, nu stannar han igen och vänder sig Om... se, se, Brita, vänder han om hit? — Nej, nu går han igen — sade Brita och lutade sig ut genom fönstret — nu synes han knappast mera i folkträngseln. Nu hördes plötsligt skrål och skrik längst bort från gatan och detta sorl af framskyndande menniskor, som är så egendomligt, när något utomordentligt och länge väntadt slutligen inträffar och tilldrager sig menniskomassans blickar och uppmärksamhet. Och genom sorlet hördes först svagt men snart allt starkare en dånande krigsmusik. Det var marsken och det länge väntade riddartåget. Gatan fylldes af folk, och trängseln blef allt större, ju närmare tåget kom. Nu hördes musiken helt nära, nu kunde man snart se de väntade alldeles framför fönstret, der Karin och Brita sutto. Det var en ståtlig syn att se dessa riddare, der de redo fram på sina präktiga hästar i dyrbara munderingar och mänga af dem i blanka