— Ixad säger du, Nils2:— utropade Carl och sprang upp, plötsligt fattad af en hemsk aning. — Jag vet blott det — återtog Nils — att jag sjelf endast genom Guds underbara råd räddats från en oundviklig död, och när jag lemnade konungen, fanns det icke mer än en ombord på hans skepp, som hyste något hopp om räddning! — Berätta mig allt, ända till det minsta, Nils! — uppmanade marsken — saken är af vida större vigt, än du kan ana! När du lemnade konungen, sade du... hvar lemnade du honom... du talade, som om du sjelf varit ombord på hans skepp? . — Jag var det ock... jag skall berätta eder allt från början. Af någon anledning, som jag icke kan förklara, hade konungen fattat misshag till mig och fordrade af rådet i Wisby mitt utlemnande, men då detta misslyckades genom den gamle, redlige Herman Mynters oförskräckta motstånd, försökte han med list och våld att gripa mig, så att jag endast genom mycken försigtighet och goda vänners hjelp undgick den fara, som hotade mig. I kunnen derför väl tänka eder min längtan att snart få lemna Wisby, men det var omöjligt att få någon skeppslägenhet derifrån till Stockholm eller Söderköping; först om några veckor trodde man, att ett fartyg skulle gå hit. Som jag gick och grämde mig deröfver, kom sent om en qväll on man till mig och frågade, om jag ville gå till Söderköping. Jag mottog tillfället med glädje. ,Följ mig då till stranden, sade han, och jag följde. När vi kommo dit, lågo alla konungens fartyg färdiga att gå till sjös. Mannen förde mig rakt till det skepp, der konungen sjelf befann sig, och han tillsade mig att hålla mig undan i förrummet, så kärt det var mig att få följa med, och på min fråga, hvarför han då förde mig just till konungens eget fartyg, svarade han,