talar det, skrek konungen, och mannen sade hvad han ville... — Och hvad ville han ...7 Don karlen jag gerna bland mitt folk, kände du honom ic! — Jag tror mig halva sett honom... men i det ögonblicket, då jag alktade på skuggan akternt och alit liksom hkängde på ett här, är det möjligt att jag kan hafva misstagit mig... dock punminte han om en man, som jag såg hos min moder på Åksjö, när jag sist var på besök hos henne! — Och hvad ville han? — afbröt marsken, terupprepande sin fråga. — Han fordrade, att, sedan han fört fartyg i hamn, ingen skulle få lemna det, förr än ce en noggrann undersökning af honom... — Och det beviljade hon m konung Erik? — Det beviljades honom, konuugen lemrado honom befallningen öfver manskap och fartyg, och ögonblicket derefter sprang han akter-ut att fatta rodret... Den första befallning, jag hörde honom uttala, gjorde det klart för mig, att han ämnade vända fartyget, och jag tyckte mig ock gevast märka, att det började kasta sig ät sidan. Detta var dock i det ögoublicket cn lycka, ty en vågz förde i detsamma ett al do akterifrän kommande fartygen tätt intill sidan... — Och du vågade språnget...? — Jag vågade det, och huru det lyckades mig, kan jag nu knappt förklara... Jag hörd en skarp, genomträngande stivmma ropar: slö lyktan! och i detsamma fattade mina vanten på skeppet vid si g hoppade no på dettas däck... Men det tyg kom aldrig i hamn, huru det gått med ki s sartyg, om den djerive styrmannen lyckats tböra sitt uppsåt igenom, eller det drabbats af samma öde, det skola vi väl framdeles få att veta... (Ferts.) —