som ännu en gång. kom så nära, att något sådant blef möjligt. — Men hvarför lit icke konungen släcka lyklan på sitt skepp — sporde marsken — så hade hvarje sammanstötning undvikits? — Konung Erik är sig lik — genmilte Nils — om skeppsbord lika väl som när han rider i sina riken... jag vet intet annat s hvarför lyktan skulle brinna, sedan han en gång kunde se, hvilken fara hon vållade hans eget fartyg Dock såg jag honom den natten blekna af fruktan. — Du var således kont ungen helt nära...? — Han stod mig så nära, som I stånden mig nu... lian kom fram midtskepps, och männen. stodo förskräckta omkring honom... På ömse sidor ett stycke akterut visade sig liksom tvenne stora skuggor... det var åter tvenne skepp, hvilka nalkades och hotade att krossa konungens för lyktans skuld. Do höjde sig och sänkto sig, och i hvarje ögonblick kunde en olycka inträfta. Det som seglade på läsidan kunde dock böja undan, men för det som befann sig på vindsidan var detta en omöjlighet. .. Jag höll ögat säkert på detta fartyg, fast besluten alt, om konungen skulle gifva vika och låta fartyget vända, utföra min föresats. Marsken såg förvånad på ynglingen, som med ett sådant lugn omtalade sitt hal lebrytande älventyr, och det llåg i hans blick något, som kunde uttydas såsom ett tvifvel, huru det var möjligt, att han (Nils Bosson) kunde kasta sig så hejdlöst i sådan lisssara. Nils fistade sig icke dervid, utan lorisatte: — Jag hörde konungen förtviflad ropa till manskapet: fiuns ingen ombord, som kan åtaga sig att rädda skeppet? och då var det som jag först fick se samme karl, som fört mig ombord. Han steg fram midt för konungen och sade: ,jag vill på Guds makt rädda sariygot, konung, men på ett vilkor... ,Det boviljas dig, innan du utkK