att det var det enda, der det kunde ske, emedan ban der kände styrmannen, och allt skulle gå bra. — Och hvem var den karlen, som förde dig ombord? — sporde marsken. — I kunnen tycka det vara underligt, men jag vet det icke... Det var redan mörkt, när vi stego i båten, och när vi väl kommo om sk eppsbord, så såg jag ej mera till mannen, förr än i samma ögonblick, som jag åter lemnade konungsskeppet. — Underlig förefaller mig din berättelse, sven! — yttrade marsken — men fortsätt, jag längtar att höra, huru det vidare gick. På morgonen lättade skeppen ankar och gingo till sjös, men konungen följdes af sitt gamla öde — fortsatte Nils. — Vi hade knappt hunnit ut på sjön, så blåste det upp en storm, så väldsam, att inga ord kunna beskrifva densamma . UHela dagen förblef jag, der jag var, men då det började mörkna, kunde jag ej längre uthärda i det trånga rummet, utan steg upp på däck. I sören på konungens skepp brann en lykta, som spred ett klart sken i natten, och för att undandraga mig faran att bli igenkänd, förflyttade j jag mig försigtigt utmed relingen, tills jag kom midtskepps. Min försigtighet var dock alldeles onödig, ty stormen och faran att förgå upptog go helt och hållet allas tankar. Faran var så mycket större, som alla de öfriga fartygen styrde i riktning mot lyktan på konungens skepp, så att litet emellan ett fartyg strök alldeles tätt intill konungsfartyget, och det ena hotade att krossa det andra. Jag hörde männen säga till hvarandra, att den enda räddningen var att vända, men äfven den saken fordrade en man, som kände sin konst i botten För mig innebar dock detta tal att återvända till Gotland en fasa vida större, än den död, som an Hotade... och jag beslöt i mitt sinne att våga ett språng öfver till det första af de andra sariygen,