0er ITAn EI. 1— 2 Vf Depntation från Mosaiska trosbekännare vid Upsala universitet. PTrofessorerne Rydin och Ribbing emotrogo i Thorsdags i egenskap af riksdagsmän och universitetslärare, en deputation från de vid Upsala universitet studerande mosaiska trosbekännare. Deputationen utgjordes af fil. doktoren Robert Rubenson, kandidaten A. Levertin och studenten A. Iliaplucl. D:r Rubenson, som anförde deputationen, uppläste efter några inledande ord om anledningen till uppvaktningen, en så lydande adress: De mosaiska trosbekännare, åtta till antalet hvilka för närvarande vistas vid Upsala universi tet, anhålla vördsamt att till Er, hr professor, i egenskap af universitetslärare och ledamot af riksdagen så frambära några ord med anledning at den vid 1867 års riksdag föreslagna förändringen af 25 SR. F., hvars algörande nu förestår. Vi hatva visserligen tvckat, huruvida den omStändigheten, att utgången af denna frågas be handling är af största betydelse för oss personligen, kunde gifva oss någon befogenhet att i detta ämne uttala vår åsigt. Men, då vi betänka, att af alla landets invånare vi jemte de få trostörvandter, som nyligen lemnat universitetet, äro de enda, hvilkas lefnadsbanor i väsentlig mån deraf kuona komma att bestämmas, har en naturlig tillbakadragenhet måst vika för behofvet att inför någon at landets representanter framställa de svårigheter, med hvilka vi hafva att kämpa, så länge den nu gällande lagen oförändrad bibehälles. Att utan eget förvällande sakna de medborgerliga rättigheter, hvilka tillkomma landets öfriga invånare, är visserligen i och för sig sjelft hårdt. Finner ett sådant undantagsförbållande icke sin naturliga förklaring och sitt fullständiga berättigande i statens egen välfärd, måste det tillika förefalla orättvist. Men, när det ingri per i individens rätt att sjelf bestö nadsbana, när det antingen inskränker hans verksamhet till vissa, hufvudsakligen materiella sysselsättningar eller icke tillåter honom att egna sin tid och sina krafter åt det, som bäst öfverensstämmer med hans böjelse och anlag, när med flit och, möda förvärfvad vetenskaplig duglighet, när genom fastställda lärdomsprof ådagalagd skicklighet att arbeta i den högre kulturens tjenst måste gagnlöst uppoffras, och efter en ungdom, använd på sådana förberedelser, mannen tvingas in på en helt annan lefnadsbana, då måste ett sådant tillstånd kännas så djupt nedslående, att det icke är underligt, om arbetskraften förlamas och modet och verksamhetslusten förgä. Sådan är i större eller mindre grad vär ställning och deras, som, af samma tro som vi, egnat sin ungdom åt studier vid universitetet. Ingen af oss har dock börjat sina akademiska studier utan hopp att snart se de hinder försvinna, som stodo i vägen för en fortsatt verksamhet på den en gång beträdda banan. Vi hafva sett, huru öfvertygelsen om det orättvisa i dessa inskränkningar alltjemt utvecklats och mognat i vårt fädernesland, huru det ena förslaget efter det andra till deras borttagande blifvit framstäldt af ädla och fosterlandsälskande män. Vi haiva under vår vistelse vid universitetet haft den lyckan att åtnjuta fullkomlig likställighet med den öfriga studerande ungdomen, vi hafva i hög grad haft att glädja oss åt mångfaldiga bevis på både lärares och kamraters aktning och förtroende, vi bafva till och med sett, huru universitetets egna lärare för dettas räkning sökt tillgodogöra af oss förvärfvad vetenskaplig skicklig Skulle icke allt detta hafva ingifvit oss den förhoppningen att se hindren falla och stärkt vår ofvertygelse derom, att denna tråga hört till dem, som eller sednare måste få en tillfredsställande lösning? Utan denna öfvertygelse skulle vi icke vågat beträda en bana, der i de flesta riktningarne all utsigt till framgång är för oss stängd. Det är under sådana förhållanden lätt att inse, med hvilka känslor vi emotse afgörandet af det förslag i denna riktning, som nu föreligger. För staten skulle det möjligen kunna synas mindre betydande, om den förändring, som nu är i fråga, sker några år förr eller sednare, ehuru visserligen fortfarandet af en orättvisa, som inses såsom sådan, etter vår örvertygelse ingalunda kan vara till statens vä För oss deremot skulle uppskjutandet till en närmare eller sjermare framtid af frågans lösning måhända afskära möjligheten att inträda på en lefnadsbana, som vi emotsett med längtan och förhoppning, och vi vå ga derföre bysa den tillförsigt, att icke föreställningen om faror, som, efter hvad vi tro, ingenstädes visat sig verkliga, skall verka derhän, att några, om än få, medborgare fortfarande beröfvas deras heligaste och dyrbaraste rättighet, den nemligen att få använda de krafter och den förmåga, de kunna ega, på det sätt de finna sig bäst kunna göra det, till ett älskadt fosterlands gagn och båtnad. Herr Professor! Ehnru vi väl veta, att vår ställning i ifrågavarande afseende icke kan vara Er såsom universitetslärare obekant, hafva vi dock ansett oss böra med den öppenhet, som man kräfver af ungdomen, inför Er uttala vår uppfattning af densamma, likasom våra önskningar vid den utsigt till förändring deri, som nu yppat sig, på det Ni, om Ni så fiuner lämpligt, må kunna derom vittna, öfvertygade derom, att bland andra skäl, som från mera allmänna synpunkter kunna andragas för genomförande i vårt saderneslands lagstiftning af en stor och välsignelserik grundsats, äfven det af oss anförda icke bör frånkännas all vigt och betydelse. 2 (Undersikerister.) Herr Åydin tackade deputationen för det honom genom adressen visade förtroende. Det vore icke obekant, att han af full öfvertygelse delade deras åsigt, som ville att det hvilande förslaget skulle an tagas. Denna öfvertygelse grundade sig ej minst på den erfarenhet, han förvärfvat