Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 februari 1870, sida 2

Till kristendomeförhör kallas nästa Måndag ns so:de rote från no 1 till och med :0 25 och hästa Onsdag samma rote från n:o 2 till och med n:o 93. lörhören hållas i Domkyrkan och börjas kl. 5 e. m. Stadskateketen. — . LJ Riksdagsbres. (Till red:u af Ilandelstidningen.) Stockholm d. 3 Febr. IIr Redaktör! Under den vecka, som förflutit sedan jag sednast tillskref eder, har den period tilländagått, som är representanterna tillmätt för begagnande al det dem af grundlagen tillerkända initiativ i frågor, som stillhöra de ständiga utskottens behandling. I Naturligt således att tiden till det mesta upptagits med framläggandet och fördesaandet på de särskilda utskotten af denna mångfald af förslag, om hvilkas innehåll, omfattning och motivering man först får någon föreställning i den mån de blifva i stryck tillgängliga, ty endast högst få ha blifvit vid framläggandet upplästa. Men riksdagen har tillika fått mottaga åtskilliga kongl. propositioner, bland hvilka den särdeles vigtiga om jernvägsbyggnaderna, soch såväl om denna som om åtskilliga motioner hafva några öfverläggningar egt rum, hvilka gifvit mig anledning till några iakttagelser, som jag ber få meddela eder. Tillåt mig dock dessförinnan säga nåIgra ord om den tilldragelse, som sednast stagit allmänna uppmärksamheten i anspråk härstädes: det i dag af Stockholms stadsfullmäktige förrättade val af en ledamot i första kammaren. Det märkliga vid denna valförrättning torde vara, att det, som förenat majoriteten, icke varit någon önskan att genomdrifva valet af den kandidat, som blifvit till riksdagsman utsedd, utan bemödandet att utestänga medtiäftaren. Ni torde erinra eder, att jag kort efter hr Schartaus frånfälle meddelade eder, att de, som önskade att med en person, tillhörande de borgerliga klasserna, återbesätta den ledigblifna platsen i vår senat, hade med sina tankar fallit på grosshandlaren Ad. Peyron; men jag nämnde tillika att han, ehuru åtnjutande allmän aktning såsom enskild man och såsom köpman, icke dokumentcrat sig till erhållande af ett dylikt förtroende genom någon ådagalagd verksamhet uti eller intresse för allmänna angelägenheter. I den mån uppmärksamheten blifvit mera allmänt fästad på hans kandidatur, har det också blifvit erinradt, att han visat ganska stor likgiltighet för ctt och annat honom anförtrodt kommunaluppdrag, exempelvis stadstullmäktigbetattningen, som han några är innehade. Under sådana omständigbeter funno många det mera nödvändigt att se sig om inom embetsmannakåren efter en kandidat. Nå gra tänkte, såsom jag redan berättat eder, från början på hr Lindhagen, men det befanns snart, på sätt jag jemväl förutsagt, att han hade alltför få sympatier bland fullmäktige för att ega utsigt att gå igenom. Bland åtskilliga andra, som bragtes på förslag, fästade sig tankarne företrädesvis vid statsrådet Berg, som åtnjöt stort anscende och utöfvade ett betydligt inflytande bland fullmäktige under den tid han var medlem af denna korporation. Men samtidigt hade protektionisterna, tillgodogörande sig den stämning, som gerna önskade se Schartaus plats intagas af en affärsman, börjat försöka poussera en at sina koryfeer, hr Almgren — den gamle kämpen för höga tullar i allmänhet och höga sidentullar isynnerhet. Bland dem, som ansågo det beklagligt om hufvudstaden skulle kompromettera sig genom att bland sina ombud i första kammaren insätta en man, som under en föregående riksdagsmannabana städse visat sig lämpa sina åsigter i alla andra frågor efter utsigterna att gagna de egennyttiga intressen, hvilkas föga nogräknade målsman han var, började med anledning häraf den åsigt alltmer utbreda sig, att enda möjligheten att utestänga hr Almgren var att mot honom uppställa en annan affärsman. Dervid hade man ingen annan att bringa på förslag än den först påtänkte hr Ad. Peyron. d det profval som i Tisdags egde rum visade sig, att han erhöll 29 röster, hr Almgren 27, statsrådet Berg 19 och åtskilliga andra personer stänkröster. Häraf blef klart, att de, som icke önskade hr Almgren, måste förena sig om en kandidat, såvida hr Almgren skulle kunna utestängas, och då nu hr Peyron vid profvalet hade erhållit flera röster än hr Berg och för öfrigt ansågs såsom affärsman lättare kring sig kunna förena en majoritet, så öfvergafs tanken såväl på hr Berg som öfriga ifrågasatta personer, och man förenade sig på den anti-Almgrenska sidan om hr Peyron. Dervid var det väl knappast någon, om ej möjligen några medlemmar af den unga börsen, som med värma önskade hans val. Alla andra togo honom, faute de miena, och oaktadt han såsom offentlig person är fög oh såsom politisk person alldeles intet, känd blott