Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1870, sida 2

lustiga och liksom skrämda af sina jordiska fränders vanmäktiga frihetskamp. I lä för stormen, inklämd mellan höga furor, mellan hvilkas gröna armar röken från spiselelden temligen obehindradt kunde smyga sig upp, låg den siskarstuga, som gömde en af de få, hvilka räddats från det sönderkrossade och försvunna fartyget. Efter några timmars stärkande sömn vaknade denne och såg sig med förundran omkring, tills så småningom nattens fasor, kampen med vågorna och uppkastandet på stranden vaknade för hans minne. Med glad tacksamhet skådade han sig omkring i rummet, der han såg sina kläder upphängda framför brasan till torkning, medan en gammal gumma och en medelålders man stodo der framför och tycktes undersöka klädets sinhet och de broderier, hvilka voro utsydda derpå. — Det slår icke felt, Ralef — sade gumman — det var ett kungligt fartyg, och vädret passar in på konungen... — Kom mig icke att ångra, hvad jag gjort, mor — yttrade mannen med en afvärjande åtbörd — och mana icke min onda anda till dans...! — Sådant kläde hade konungens svenner, när han förliden höst drog utför skären här och satte ny fogde på slottet — fortsatte gumman utan att bekymra sig om den smärta, som hennes tal tillfogade mannen — och den lede Johan Flemming var med, jag såg honom nog, den snöde vargen, hur han fräste i konungens skugga... Ve, ve öfver den usle qvinnoskändaren! Jag tyckte mig se Marjat i natt... hon stod så blek och bränd vid min säng och klagade och ropade hämnd öfver väldskräktaren, och hon visade mig stället, hvar det skedde, och hvar den grymme mördaren sedan upphängde henne öfver en stockeld att rökas till döds... Han sitter ännu i makt och ära på Stegeborg, har man sagt mig... hämnd, hämnd öfver den grofve syndaren! (Ferts.)