Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1870, sida 2

jättestor likkista, hvilken blifvit kastad från våg till våg, tills den slutligen fullkomligt redlös slungades mot klipporna och krossades. Ett förfärligt skri öfverröstade för en stund stormens dån, derpå följde ett brak, som om den stora likkistan krossats sönder mellan ett par ännu större jättekäkar, en väldig våg reste sig, för att liksom bevittna den hemska tillintetgörelsen, och föll öfver klipporna och deras byte med ett raseri och en våldsamhet utan like, och så var allt som förut. Våg på våg följde, reste sig i höjden och blickade fradgande af raseri öfver klipporna, om icke något skulle blifvit lemnadt åt dem, och sjönko derpå åter i djupet, dragande med sig en planka, en skeppsrå eller liket af en menniska. Men för hvarje våg, som sjönk. reste sig en ny, och hvarhelst en man syntes kämpa för lifvet, der blef vågen så mycket högre och vildare, tills hvarje lif var släckt och hvarje spår af det förolyckade fartyget försvunnet. Endast några högst få lyckades rädda sig med tillbjelp af kringdrifvande plankor eller annat skeppsvirke till någon obebodd holme, men blott för att gå en ännu grymmare död till mötes. Ty stormen snarare tillän aftog, och så länge var det ej att hoppas på någon hjelp från land. En eller två drefvos mellan skären och uppkastades halfdöda på fastlandet, der de träffades af fiskare i morgongryningen och funno så sin räddning. Solen gick blodröd upp och kastade sina strålar öfver det vilda, upprörda hafvet, hvars vågor tycktes resa sig för att springa bort från den mörka jorden och försvinna, liksom molnen på himlen jagades bort och försvunno för den hvinande stormen. Men vågen är fängslad vid jorden med starka band; huru spänstig, huru kraftig och stark hon reser sig mot höjden, foten skakar dock förgafves sina bojor, och hon blir qvar, — medan rymdens fria barn, huru tunga och svarta de än hängt der under natten, fly bort lätta och