RIKSDAGEN. Statsutskottet har beslutat anmoda riksgäldsafdelningen att först bland alla dit remitterade propositioner och motioner företaga dem som angå jernvägsbyggnader. Utskottskanslier. Följande utskott hafva i Tisdags vid komplettering af sina kanslier antagit: Konstitutionsutskottet till notarie, protokollssekreteraren O. W. Seippel och till kanslist, notarien i kammarkollegiet C. J. Loven; statsutskottet till sekreterare å riksgäldsafdelningen, kommissarien i riksgåldskontoret O. Arhn, till notarier, v. häradsh. P. Samzelius och häradsh. R. C. Eekerström samt e. o. kanslisten Th. Lidman; till kamrerare, kamrcraren i statskontoret C. Selin; till kanslister, kanslisterne J. Montell och II. A. Kolmodin samt ec. o. kammarskrifvarne W. Henschen och lÄl. Wolgast; bevillningsutskottet till notarie, v. häradsh. S. J. Sandavi till kanslister, v. adsh. B. J. Öhnell och e. o. notarien A. Andersson, samt lagutskottet till notarie, v. häradsh. J. W. Bergman och till kanslist, v. häradsh., auditören A. Hård af Segerstad. Herr Nordströms anförande i första kammaren den 26 Januari. Vi hafva förut i korthet omnämnt detta märkliga anförande, hvilket ock blifvit af vår Stockholmskorrespondent särskilt uppmärksammadt. Vi ätergifva nu, efter S. P., slutet af detsamma i dess helhet, då det berör ett ämne, som utan tvifvel på kallar en snar lagstiftningsreform. IIr N yttrade: Jag begagnar tillfället att äfven för min del yttra några ord om det begärda förslagsanslaget till i gars vård och underhåll. Det har, enligt hya de till propositionen fogade statsrådsprotoen upplysa, varit bestämdt till 1,390,000 rår, nB utgifterna å detta anslag hafva dock öfverskridit detsamma år 1568 med omkring 320,000 och år 1569 med 370,000 rår. Beloppet är ganska respektabelt, äfven om man antager, att de otverskridande summorna endast vore övergående företeelser, och en nära till hands liggande fråga blir då, huruvida icke genom ändamålsenliga ätgärder för framtiden någon minskning i detta ankunde beredas. Bland flere orsaker till det nuvarande höga beloppet torde man knappt misstaga sig, om man söker åtskilliga af dem äfven i vår brottmålslagstiftning, vår brottmålsprocess och dessa lagar om försvarslöshet och lösdrifveri så synnerligen äro egnade att öka antalet af fängelsernas invånare. Den nya strafflagen af år 1864 har på brottsliga handlingar företrädesvis tillämpat frihetsstraffen; i strasflagen a 1734 deremot voro kreppsstraffen i fråga om gröfre brott företrädesvis tilllämpade. Den nya lagens straffsystem är en naturlig följd af en stigande humanitet och kan derför ej annat än gillas till principen. Men, utom de bekymmerfulla inverkningar, srihetsstrafsen kunna utöfva på den brottsliges familj, är det särskildt en fråga, värd den omsorgsfullaste pröfning, huruvida man vid mätningen af dessa straff träffat det lämpligaste måttet. Redan den stora latitud, lagen i de jemförelsevis flesta fall öppnar tör domaren vid bestämmande af den saktälldes strasltid, lemnar rum för tvifvel i detta hänseende. Enär straffmåttet icke innehåller något absolut, utan måste bero af lagstiftarens godtyckliga bestammande efter bästa törstånd och samvete, men vid brottslighetens bedömande i hvarje särskildt fall de konkreta, än försvårande, än mildrande omständigheterna äfven måste komma under öfvervägande, kan en viss latitudi så väl i fråga om