Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1870, sida 1

är inne. Som jag förmodar, ämnen I eder dit, herr Erik, och då väntar jag eder på Nyköpings slott, så draga vi tillsammans dit neder! — Den iidten vill jag göra i edert sällskap, marsk — svarade Erik, i hvars lättretliga själ en skymt af den nyss öfvervunna vreden ännu låg qvar — dock säger jag dig, att du då icke har dina stöfvare ute, ty jag säger det fritt ut, jag slår dem på nosen, hvar jag träffar dem, att de skola minnas det. Tonen, hvarmed detta yttrades, var dock skämtande, ehuru sjelfva saken var obehaglig att vidröra. Herr Erik hade nämligen långt förut en gång i rådet klagat öfver, att marsken genom sina svenner lockade Eriks svenner ifrån honom, och på marskens genmäle, att han icke visste deraf, men att, om så vore, hans svenner skulle stå till svars derför och lida sitt straff, hade Erik utmanat marsken på envig. Denne hade mottagit den kastade handsken, men fordrat att dermed skulle anstå, tills Stockholms slott var vunnet, något som Trik icke kunde annat än bifalla. Herr Eriks antydan på denna sak kunde således vara allvarsam nog, haru skämtsam ock hans ton var. — Jag gifver eder dertill — svarade marsken samma ton — samma svar, som jag gal eder i Svartbrödernas klosterstuga, Erik! — Dermed nöjer jag mig ock — återtog Erik dock mågen I veta, att de finnas som säga, utt medan jag hötter, så huggen I till! — Jag vet väl — blef marskens svar — att le finnas, som vilja få split mellan mig och eder .. men visst är, att icke skall det komma -u på ig, om slikt utsäde skall bära frukt... ju; vill rlita mig på eder vänskap, Erik Puke! — Fullväl kunnen I det ock, Carl, der som minnens mina ord, som jag sade eder sist i Örexo kyrka! Marsken vände sig mot dörren med ett tvunet leende. Der stod den mörke riddaren i den