Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1870, sida 1

Marsken syntes tydligen ej veta, huru ha borde upptaga det visserligen öppenhjertiga, mer tillika obetänksamma svaret. Han flyttade sins ögon från herr Erik till silfverfatet, hvarpå hans vinbägare stod, och det broderliga leendet höll på att frysa bort på hans läppar. Men innan han hunnit öppna sin mun till ett svar, befriades han derifrån af sin syster, fru Margareta Knutsdotter, herr Nils Stenssons (Natt och Dags) husfru, som bade utkommit från det inre rummet och hört Eriks sista ord. Hon slog tillsammans sina händer och utbrast utan afseende på, till hvem hon talade: — Gud förlåte eder slika ord, herr Erik — yttrade hon. Så ofta som jag sett eder vid min broders bord, och så ofta som I bafven druckit hans öl och ätit hans bröd, aldrig kunde han vänta sig slikt svek af eder! Den skarpa fruns ord verkade som en brandfackla. Eriks kinder blossade och han reste sig till hälften upp för att gifva så godt igen och visa, att hvar sveket än låge, icke vore det hos honom, men just som han slog upp sina ögon, träffade de i dörren till det rum, hvarifrån fru Margareta kommit, en skepnad, hvars åsyn genast afväpnade honom, Jungfru Karin stod der så ljuf och mild som en stjerna mellan de brustna molnen en åskvädersnatt. Marsken hade ock fått tid att hemta sig och besinna, att för det närvarande Erik Pukes vänskap för honom var af för högt värde för alt förspillas genom ett oklokt anspelande på sädant, som var förbi, och att tillika hans fiendskap var farligare än någonsin. Han slog derför bort saken med att skickligt leda talet in på andra ämnen, och så gick allt sin gilla gång, tills man skulle bryta upp från gästabudet. —Jag rider i morgon till Nyköping — sade marsken, som han stod färdig att lemna salen — och bidar der, tills tiden för Söderköpings möte