Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1870, sida 1

— Nej, nej, stränge riddare — hostade pre sten och bugade sig vördsamt för marsken — faren vill om orden... så lyda dessa verser: Ovänner dina tro dem aldrig, ändock de fagert tala... så är det, alldeles så... ovänner dina, ja mar skall hafva tand för tunga... ja, godt är hafve andras fel till varning! Den lärde syntes med nöje bereda sig at hålla en längre utförlig förklaring öfver det an. förda stycket ur den gamla ,,solsången, och der mörke riddaren visade sig icke hafva det minst: deremot att invända. Men det föll sig deremo alldeles icke i herr Eriks smak, hvilken icke ens i sin upprymda sinnesstämning hade något sinne för den inre meningen i de anförda orden, eburuväl blott och bart den lärdes påbörjade förklaring borde hafva fäst hans uppmärksamhet på, att i sjelfva verket något måste ligga under alltsammans. — Nej, nej, fromme herre — utropade han — den der predikan passar icke här midt ibland vänner. Se så, Broder Svensson, fatta en bägare vin... eder välgång, marsk Carl! Och herr Erik drack, och den dystre riddaren drack äfven, och marsken besvarade den välmenta skålen, och det afbrutna samtalet kom åter i gång, och Erik var öppenhjertigheten sjelf, såsom han brukade vara i dryckesstämman. — Ja väl — sade marsken — jag upprepar det, det är mig mera kärt, än jag kan säga det, att höra eder tala vänskapens ord till mig, Erik Puke... I hafven dock varit på mitt värsta, det vet jag, ej blott af edra egna ord, utan äfven af andra som sagt mig det... — Jag vill det ej förneka — svarade Erik och lade sin tunga hand på bordskifvan — vet det, Carl, den gädda går ej mellan Kalmar och Stockholm, för hvilken flera krokar äro lagda, än dem jag hafver satt för dig!