Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1870, sida 2

Karin lekfullt — skullen I verkligen hålla något på den saken att dansa första dansen med mig? ; — Mera, mera, jungfru Karin, än att vinna priset i en dustridt af hvilken annan skön jungfrus hand som helst i Sveriges rike! — svarade Erik eldigt. Der träffaden I rätt spiken på hufvudet, herr Erik — log Karin — hela lifvet är en dustridt, och ett pris för vunnen seger månde ock den dansen blifva: Och för att vinna det priset är jag färdig att spränga min bäste häst, stolts jungfru, när I så viljen! — På skämt kan riddaren lofva mycket...! — Ja vil, jungfru Karin — afbröt Erik henne plötsligt och blef helt allvarsam — det är, som I sägen, på skämt kan riddaren lofva mycket, men om jag nu sade eder att jag icke skämtade ... Det vill jag ock säga, jag har från min tidiga ungdom stått nästan ensam i verlden, så jag förstår mig knappt på, hvad skämt vill säga, när det gäller en stolts jungfru ... Dock tror jag, att om jag hade egt en fulltrogen vän, för hvilken jag kunnat öppna mitt hjerta, skulle mycket hlifvit annoriunda af det som blifvit och mycket vara annorlunda af det som är ... Riddarens stämma var rörd, det var tydligt nog hvad som var i beredskap att halka öfver hans läppar. Men antingen Karm icke ville drifva saken så långt, eller hon icke fann den närvarande stunden lämplig dertill, nog af, hon förstod att med qvinlig finhet leda riddaren omkring målet. — Kunnen I så följa ett godt råd, om det gilves eder af en vän, riddar Erik — sade hon och såg på honom så varmt och innerligt, som om hon sett på en kär broder. — Jug hade i natt en dröm, som säger mig helt annat. — Och hvad säger eder dröm, jungfru Karin? — sporde Erik ifrigt — säger den något annat, än hvad jag sagt, så är der ingeu sanning uti!