Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1870, sida 2

tycktes vilja med blicken uppsuga hvarje det minsta anletsdrag och med örat uppsänga hvarje det minsta ord från de läppar, hvilka fortsatte att tala. ö — I hafven ett uppriktigt och trofast hjerta, herr Erik — sade Karin — viljen I lofva mig, att innan I fatten det beslut, som för eder är vigtigast, höra mitt råd och icke göra som eder falk gjorde i drömmen ... viljen I lofva mig det på edert ord som riddare! — I hafven min hand derpå — genmälte Erik eldigt — och till yttermera visso, se här — han fattade hastigt en ring, som han lemnade Karin — se här, om I skullen någon gång tycka, att jag glömt mitt löfte, så skicka mig denna ring, och jag tager ej ett steg, förrän jag samtalat med eder ... det lofvar jag som en kristelig riddare vid allt som är mig heligt och dyrbart. Nu steg marsken fram, och ännu medan han gick öfver golfvet fram emot Erik, som höfviskt skyndade till hans möte, hvilade blicken på Karin, som stod der ett ögonblick först blossande röd och sedan så blek som en lilja. — Varen mig redeligt välkommen — utropade Erik i det han fattade marskens hand, — jag väntade knappt, att I skullen infinna eder på mitt gästabud. Ä — Vigtiga ärenden — svarade marsken undvikande och helsade med kall höflighet på Karin, som å sin sida upptog hans helsning med sitt vanliga glada leende, churu visserligen ett skarpare öga, såsom måhända marskens i detta ögonblick, skulle hafva funnit hennes hållning något stel och till och med kall. (Ferts.)