— Hvad blir då följden? — upprepade Erik tankspridd, följande med ögonen svennerna, hvilka på stora fat inburo maten. — Då blir följden den, att marsken bemäktigar sig alla slotten, och sedan är han och ingen annan herre i Sveriges land. — Vid mitt goda svärd — utbrast Erik, men heidade sig, då den lugnare Brodor Svensson lade handen på hans arm. — Stilla, stilla, Erik Puke — sade han — och varen på eder vakt... när gästabudet är slut, skola vi närmare afhandla med hvarandra. Så mycket vill jag blott säga till edert lugnande: allmogen tillhör oss och i första rummet eder. . Utan eder skall icke en bonde träda till herr Carls baner, då deremot I blott behöfven stampa i marken, så hafven I en krigshär på benen. Erik glömde icke sina pligter som värd och skyndade derför att se sina gäster till godo, och så Jänge man satt till bords, kunde man icke se, att hos honom dvaldes andra tankar än sådana, som öfverensstämde med stundens glädje. Han samtalade höfviskt och skämtande med de förnäma fruarne och riddarne, och bägarne gingo flitigt omkring, och brådskande svenner sprungo mellan borden och skänkrummet. När måltiden var slutad, och man steg upp från borden, drogo sig de flesta gästerna in i de inre rummen, och ute i salen dröjde blott några få. Ibland dessa var jungfru Karin Carlsdotter. Liksom af en händelse kom hon att stanna vid dörren till det rum, dit sruntimmerna begifvit sig, och hvarifrån Erik utkom i detsamma. — Hade jag nu bjudit till dans, jungfru Karin — sade Erik och såg hänryckt ned på det sköna ansigtet, som log emot honom — så kunde jag kanske hoppats att fått tråda första dansen med eder! — Hyem vet, stränge riddare — svarade