Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1870, sida 3

hotsprincipen. som under syrbeningen var gällande inom adeln nu skulle tillampas på bela folket. Vidare yttrade ban, att ,foiket är uteslutet från allt inflytande. att, ehuru riksdagsordning och kommunallagar äro temligen nya, ,staten aldrig står siilla, utan dessa lagar borde ytterligare förändras. Och slutligen framböll han såsom ett bevis på, huru ,penningemävnen håna folket, exemplet af Malmö stad, der ,af 25,000 invånare blott finnas 800 röstberättigade. Mot dessa utslygter funno sig inspektor v. Essen och ötverstelöjtnant Engman föranlätna att uppträda. Den förre ansåg, att såväl riksdagsordning, som kommunallagar voro nya och borde pröfvas, framböll den omständigheten, att, trots de så mycket klandrade valförhållandena, provinsen Skåne i det hela kan glädja sig öfver så utmärkta riksdagsmän, att några bättre knappast kunnat väljas, ådagalade genom exempel, att det ej var omöjligt för en-flitig och omtänksam arbetare att hopsamla ett kapital af 1,000 rdr, hvilket han kunde nedlägga i egendom och på så sätt blifva röstberättigad. (Här gjorde kopparslagare Nordström ett intermezzo, hvari han påstod att detta vore omöjligt, isynnerhet för ,,frälsepatronernas trälar, och en del af församlingen var verkligen nog obetänksam att upptaga detta yttrande med acklamation.) Slutligen sökte hr v. Essen något minska det hemska i hr Bälows skildring af Ma!mö samhälle, i det han påpekade, att af de 25,000 invånarne minst halfva antalet voro qvinnor och för öfrigt en ansenlig procent barn eller omyndiga. Och att dessa skulle bli röstberättigade, vore väl ej ens hr Bälews åsigt. — Ölverstelöjtnant Engman upptog till bemötande hr Bulows angrepp mot embetsmän och ställde på honom den frågan, em ej äfven de hörde till folket. Med synnerlig värma gjorde br Engman gällande den sanningen, att fosterländskt sinne och redlighet stå att finna inom alla samhällsklasser: han var en verklig fiende till all ståndssplittring. Med afseende på de föreslagna förändringarne ville han, att mötet skulle uttala sig för, att de vore önskvärda (hr Bälow ville, att man skulle besluta en förändring i enlighet med nyliberala sällskapets program.) — Hr Bälow återkom emellertid ständigt till sitt thema, att , folket var utestängdt, 0. 8. v. För omvexlings skull bade emellertid den sist nämnde talaren vid ett tillfälle slagit in på ett annat ämne. Han hade anställt några betraktelser öfver Gustaf Vasa, Erik Puke och Engelbrekt samt öfver personlighetsprincipen bos forntidens nordbor och på sitt historiska ströftåg anländt till England, der han trodde sig finna det nyliberala partiets åsigter med afseende på politisk valrätt oci valbarhet förverkligade. Och han ville i denna det engelska folkets sjeltstyrelse se grunden till statens yttre inflytande. Det var närmast denna historiska exkurs, som föranlät akademiadjunkten Odhkner att begära ordet. Såsom historiker, yttrade adj. Odhner, ,tar jag mig anledning att uppträda mot den föregående talarens uppfattning af det engelska statsskicket, hvilken berodde på ett historiskt misstag. I England finnes nemligen census — och en ganska hög census — för valbarhet till andra kammaren. Det är också allmänt bekant, att knappast något Jand i Europa eger en så skarpt utpreglad aristokrati som England, eburu det måste medgifvas, att, såsom naturligt är, vid sidan om denna aristokrati står en ganska inflytelserik demokrati. Hvad för öfrigt beträffar den engelska statens stora politiska betydelse, så beror denna på helt andra sörhållanden än dem, som hr Bälow uppgifvit. Det har nemligen visat sig, att ett folks välmåga så väl som dess yttre inflytande mindre bero på styrelsesormen än på andan hos sjelfva folket. Det är den engelska nationens allvar och företagsamhet, som grundlagt hennes politiska betydelse, och vägen för svenska folket att hinna en liknande är ej tillegnandet af Englands statsskick, utan af engelsmännens flit, omtanka och sparsamhet. Att detta sakrika yttrande skulle vinna hvarje ssansad persons godkännande, var lika naturligt, som att vissa demokrater skulle af detsamma finna sig obebagligt träffade. En del af publiken — det lär att märka, att omkring halfva antalet af de närvarande utgjordes af demokratiska sällskapets medlemmar — sökte också, att genom stampningar och oljud öfverrösta talaren. Hrr von Essen och Engman bade rönt samma vedermäle af publikens tacksamhet, och professor Hamilton samt Per Sirersson fingo, såsom jag straxt nedanför skall somtala. röna det i ännu högre grad. IIr Westenius bade all möda att öfvertyga menigheten om det opassande i ett sådant beteende, för hvilket väl de talare, som, genom sina plumpa utfall mot embetsoch tjenstemän, i en del obetänksamma åhörare beredde sig viljelösa verktyg, böra uppbära skulden. För att likväl mot adj. Odbner åstadkomma någon. annan form af logisk bevisning än den, som ,klacken sökte prestera, uppträdde den såsom I lärare i solfasång bekante direktör Hallberg. I en ton, som bemödade sig att vara så ironisk som möjligt, utlät sig hr Hallberg: ,det gläder mig att höra så vackra och ljufliga och väl sagda ord, som den föregående talarens, från Carolinas salar. Hr O. har talat om en aristokrati och derjemte om en demokrati: hrr esthetici — här pekade hr Hallberg på de studenter, hvilka till ett antal af omkr. 10 intagit plats på läktaren — ,, veta, att de tre lutgöra det hela), och jag vill derföre tala om den frie arbetaren. Skarpt betonande sjelfva hufvudfrågan, uppträdde professor Hamilton med ett anförande, af hvilket jag vill försöka att här återgifva hufvudpunkterna. Af en riksdagsman hade man rätt att sordra duglighet och sjelfständighet. Men huru skulle staten kunna skaffa sig någon garanti för, att en riksdagsmannakandidat kunde i det allmänna tillämpa dessa egenskaper på annat sätt än så, att man ställde på honom den fordringen, latt han i sitt enskilda lif skulle hafva ådagalagt dem? Och det vore i det bela ett bevis på duglighet, om en person kunde förvärfva sig en viss förmögenhet eller en viss årlig inkomst, likasom å andra sidan sjelfständigheten vore betingad af ekonomiskt oberoende. Det var på dessa grunder man stadgat en viss census. Att härvid siffran skulle blifva någonting ovilkorligt, låge i sakens tlnatur. För egen del ansåg emellertid talaren, att bestämningen af 800 riksdalers årlig inkomst eller 1,000 riksdalers förmögenbet vore så väl träffad som möjligt. I allmänhet vore det ett bevis på ett sjunket samhälle, att dess medlemmar sköte skulden för alla brister på lagarne. Det vore ej 2 Så särdeles svårt att förvärfva sig en förmögenhet eller inkomst, stora som de nyssnämnda; i många efall stängdes likväl vägen till detta mål derigenom, att personer trädde i äktenskap, innan de hade grundade utsigter till framtida bergning. (Stampningar och skrål). Enär sålunda flera utmärkta talare yttrat skarpa betänkligheter mot de nyliberala åsigterna, och g dessa blifvit motiverade endast af hr Westenius — ehuru, såsom det synes mig, ej nog fullständigt — föreföll det för den vid logiska slutledningar vande som ett åskslag. när ordföranden framställde pros I position, att mötet skulle anses hafva beslutat tt ätt hvarje myndig, välfrejdad person, som betalade m I skatt till kommunen, borde vara valbar till andra r I kammaren. Blandade ja och nej hördes; de förre it) voro väl ej flera än de sednare, men förde större -Joljud. Hr Bälow uppträdde och föreslog, att mar n. ej borde fästa afseende vid dem, som ropade nej