Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1870, sida 1

sstyra riddarens häftiga sinne, Jag har pröfvat det, och han behöfver bättre än den rike marsken en falltro vän, som alltid hittar vägen till han, hjerta. — Du heliga Guds moder! huru talen I, jungfru Karin — vidhöll den gamla — jag vill våga något, om det icke är den gamle gråmunkens tal, som I hörden så lifligt på, när han samtaladen här sistens med eder herr fader. — I hafven rätt, moder! Men den gamle munken är en vis och from man och är väl hemma i alla ärenden... Kanske dock att han sätter Engelbrekt högre, än min fader månde medgifva.. . Han var med om utstakandet af skeppsleden der borta vid Telje, som du väl har hört talas om, att Engelbrekt begynte... — Och den fromme munken satte eder nu i hufvudet, liten blomkind, att I skullen... — Tyst, tyst, goda moder — afbröt jungfrun — han satte mig intet i sinnet, men han och min fader talade om de mäktige herrarne, om marsken och om herr Erik och den tappre riddaren, herr Broder Svensson och drotsen, jemte herr Krister Nilsson, och han sade, att här skulle blåsa upp till storms mellan de mäktige herrarne, om ej en fridsjungfru funnes, som kunde besvärja stormen... Orden slogo rot i mitt bjerta, jag ville blifva en fridsjungfru för Sveriges land! Den sköna flickan tystnade och slog ned sina ögon, men tillade plötsligt: — Men huru kunnen I narra mig att föra slikt snack, gammal-mor, som om jag vore en konungadotter, och icko räknade riddar Carl Ornisson för min fader? Med dessa ord tog hon den gamla tjenarinnan om lifvet och svängde om med henne samt kysste henne på kinden.