Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1870, sida 1

herr Erik Puke föra eder hem under sitt tak son husfru! Nej, nej.. låt året hafva sin gång, oc) den rätte skall komma, han och ingen annan, ocl det är herr Carl Knutsson... Der hafven I det skönaste stoltsjungfru! — Och den gamla kysst hänryckt den silkesmjuka locken, som hon änm höll i sin band. — Du! drömmer, mor Inga, du drömmer — utbrast Karin, under det hon nedböjde sitt lät rodnade ansigte för att liksom taga reda på er knut, hvilken hon tillfälligtvis funnit i guldtofsor — marsken, den rikaste herren i Sveriges land och jag fattig flicka, dotter af en obemärkt riddare — Sigen mig det, när I väl hafven gifvit honom korgen, jungfru tagerkind! Den gamla släppte locken och vände sig om för att efterse, det intet var glömdt i hennes ögonstens utstyrsel för gästabudet, och hon mumlade derunder för sig sjelf, halft förtretad, att hennes utsago kunde betviflas: — Jag gick icke så förgäfves min årgång heller kring Bjurum om julenatt efter eder födelse, blomkind! — Men om jag, riddar Carl Ormssons dotter, skulle kunna förekomma inbördes strid och blodsutejutelse mellan svenska män — yttrade Karin, i det hon reste sig upp och sammanknäppte sina händer med en lätt suck — vore icke det ock ett mål att sträfva efter. Att stifta fred tillhör dvinnan, och det är icke blott konungar, som behöfva en Margareta Pridkulla. . Mor Inga såg på sin stolta jungfru med en blick, som om hon icke rätt trodde hvad hon hörde. — Blodsutgjutelse... fred och fridkulla — stammade hon — och hvem har satt dig de der grillerna i hufvudet, fagerkind, och huru skulle du kunna förekomma slikt, om så illa skulle blifva? — Genom att räcka min hand åt herr Erik, goda gamla moder — svarade Karin — jag kan