Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1870, sida 1

5. Erik Pukes gästabud. — Här ståndar skönaste jangirun i Sveriges land! — utropade hänryckt en gråhårig trotjenarinna, i det hon lätt strök de rika lockarne åt sidan från ett hufvud, som i alla afscenden var berättigadt att framkalla ett sådant utrop äfven af andra läppar, än dem som tillhörde den närmaste omgifningen. Emellertid upptogos de uttalade orden ingalunda nådigt af den sköna flickan, öfver hvars drag i allmänhet tycktes hvila ett flor af bekymmer. — Skämta icke, kära, goda moder Inga! — yttrade hon — det är sannerligen icke en tid för skämt och löje, den hvari vi-lefva, och gästabudet hos Erik Puke skulle jag helst hafva velat vara ifrån, hade icke min fader så strängeligen påyrkat, att vi skulle dröja här qvar, tills gästabudet stått. — Riddar Carl vet nog, hvad han vill — återtog den gamla med eftertryck — men likvisst går det icke alltid efter som man vill, och skulle detta ärende gå till fullbordan, så vill jag icke hetas förstå mig på hvad järtecken vill säga. Föll icke betslet i kors framför hästen i morgse, när svennen skulle rasta honom för den stränge herrens ridt med kerr Erik Puke... Nej, nej, det blir ingenting af. Var icke rädd, jungfru Karin, det blir intet af... En annan väg är eder förelagd, de; hafver jag sagt och det blifver jag vid. — Och vet du då så visst, gammal-mor, hvilken som är min tanke härutinnan? — sporde stoltsjungfrun, tankfullt lekande med det långa i guld och purpur virkade snöre, som från en ring af samma arbete nedhängde från hennes venstra arm och hvilade i hennes sköte, — Så visst som jag är född på Stora Bjurum, eder herr faders gård — återtog den gamla med ifver — så säger jag det för sann, att aldrig skall