funnes i de trakter, södra sträckningen skulle genomgå. Att Sevalla-linien skulle blifva 11 mil kortare, hade man medgifvit, men ansett detta på en vägsträcka af 14 mil och med den hastighet, jernvägstågen hos oss hade, såsom en allttör obetydlig fördel att kunna utöfva något väsendtligt inflytande på frågans afgörande. Detta kunde väl, i viss mån, vara sannt, men toge man i betraktande, att genom banans dragande öfver Sala, skulle vägen mellan Vesterås och hufvudstaden förlängas med 4 å 5 mil, så funne man genast fördelen af Sevalle linien. Att den sistnämnda sträckningen skulle erfordra flera byggnadsår, hade blifvit framhållet, men äfven om så vore, borde denna omständighet väl icke utgöra tillri igt skäl att förlägga banan i en ,rasande riktning. Dessutom torde påståendet ej vara så grundadt, utan de båda alternativa linierna i detta hänseende vara likställda. Att Vesterås genom en bibana i alla händelser skulle komma till stånd, och detta genom ett enskildt bolag, hade den föregående tal. försäkrat, men härvid kunde man säga liksom gumman sade om vindflöjeln, hvilken man förklarade henne angifva vinden: Hur vet han det? Den värde representanten från Gefle hade också icke varit fastare i sin åsigt, än att han straxt derefter ifrågasatt riktigheten deraf och antagit möjligheten af, att staten skulle bli nödsakad bygga denna bibana. Men i så fall kunde man med skäl fråga, hvad besparing för staten Sala-linien skulle medföra. Tvärtom skulle den tillskynda staten en ökad utgift till vida större belopp, än de två millioner rdr, hvarmed anläggningskostnaden för den af regeringen föreslagna linien ansågs komma att öfverskjuta den för den andra sträckningen kalkylerade. Tal. uttalade till sist sin förvåning öfver, att norrlänningarne i allmänhet voro så benägna för Sala-linien, ehuru densamma skulle förlänga igen för dem till Stockholm med 14 mil. Detta förhållande vore oförklarligt, om det ej finge sökas i afsigten att draga rörelsen från hufvudstaden till Gefle. — Mot riktigheten af några bland grefve Sparres uppgifter protesterade hr Joh. Er. Johansson i temligen kraftiga ordalag, men grefve Sparre vidhöll mot denne ledamot, som ,,haft godheten säga honom, att han talat osanning, sina uppgifter. Ur Ehrenborg uttalade icke sin åsigt om den ena eller andra liniens företräde, utan satte blott i allmänhet i fråga, huruvida man ej, hellre än att fortsätta med stambanornas byggande, borde inskränka sig till att med statsmedel understödja anläggande af banor, som medgåfve tillgodogörandet af de ofantliga tillgångar, som i flera trakter at landet nu företinnas, men vid saknad af lämpliga kommunikationsanstalter ej kunna realiseras. Hr Hierta sann ock en viss varsamhet i afseende på stambanornas fortsättning af nöden, och satte särskildt i fråga, huruvida östra stambanan vore af den nationela vigt, att dess byggande under närvarande finansiela svårigheter borde företagas.