på hvilket den debatterat staisverkaspropositionen, satt den af honom formulerade teorien i praktisk tillämpning. På samma gång som h. exc. frih. De Geer verkligen inlät sig i ett meningsutbyte med grefve Henning Hamilton om det inflytande som lagstiftningen och lagskipningen kunde utöfva på fångvårdskostnadernas tillväxt, trodde han sig likväl böra uttala en förhoppning, att statsutskottet ej skulle göra denna budgetfråga till en lagstiftningsfråga — ett yttrande, hvilket icke otydligt lät förstå, att om än h. exc. saf sin stora aktning för den förste talaren (grefve Henning Hamilton) fann sig föranlåten att till besvarande upptaga dennes uttalade åsigter, han likväl i sjellva verket ansåg, att lagstistningsfrågorna ej borde inblandas i budgetfrågorna. Då nu hr Nordström kom till ordet, förklarade han deremot med mycket ettertryck sin åsigt vara, att det vore fullkomligt konstitutionelt att begagna statsverkspropositionen, som afhandlade samtliga statsbehofven, till att uttala åsigter och önskningar i alla dermed sammanhängande ämnen, och detta så mycket mer, som vi icke hafva någon svarsadress och som de försök, man gjort, att med dechargebetänkandet gå något längre än grundlagen åsyftat, ej slagit rätt väl ut. Och dermed dök den lärde ledamoten djupt ned i frågorna om latitudsystem, domstolsorganisation, juryinstitution och inqvisitoriskt rättegångssätt. Då han slöt sitt briljanta anförande med att förklara sig instämma i sretve Hamiltons anmärkningar, tillade han, att dessa anmärkningar icke voro några anmärkningar, utan åsigter, önskningar.